Jag tycker att det är ganska fascinerande att jag kan springa 71km, vakna och skutta upp ur sängen dagen därpå. Lite stel i vaden, men annars så känner jag mig bara lite trött och utan träningsvärk. Efter en vilodag så kan jag jogga 5km och därefter ytterliggare 5km dagen därpå. Sedan är jag back in the game utan problem och kan träna hårt.

Efter helgens marathon kan jag knappt gå dagen därpå, smärtan är outhärdlig när jag sätter mig ner, vaderna skriker av stelhet och hela kroppen värker så mycket att jag inte kan sova. Efter ytterliggare en dag kan jag fortfarande knappt gå normalt och det gör fortfarande ont.

71km-gänget

Mara-Mirre

Vad vi kan konstatera är att det helt klart inte är distansen som dödar, utan hastigheten. Det är uppenbart bra mycket mer behagligt för kroppen att springa nästan ett dubbelt marathon i långsamt tempo mot ett marathon i snabbt tempo. I alla fall om man ser till sviterna dagarna därpå.

Ännu en sak att ta i akt i min jakt på att bli den snabba evighetsmaskinen.

Det kommer alltså att göra ont.

Mycket ont.

Men det kommer bli kul också!