Jag är lycklig och utmattad. Jag är seg och körd. Jag är full av glädje och vaderna är stela så in i h”’. Jag är glad och fascinerad. Jag är stolt. Jag är tacksam. Jag är överväldigad…
..och så mer därtill.
Jag varnar direkt för ett långt inlägg!
Samtidigt vill jag också tacka för alla underbara grattis-kommentarer i inlägget under, NI ÄR BÄST! Ni var för övrigt med mig idag såklart, och gav motivation!
Dagen började med att jag segade mig upp ur sängen vid 6-tiden. Slängde ihop havregrynsgröt och försökte ignorera tröttheten – fick ju inte vara trött heller! Därefter plockade jag på mig tävlingskläderna och vaselinerade in kroppen lite på typiska ”skav”-ställen. Satte fast nummerlappen och kände nervositeten i magen, nu gällde det ju!
Vi fick precis plats i det fullproppade tåget på väg till starten. Därefter promenerade vi med de andra löparna till startplatsen. Det var riktigt kallt och jag frös i mitt tävlingslinne, långa löpartröja, löpartights och väst. Undrade om jag valt fel tävlingskläder som körde på den avklädda stilen. Sedan blev det det sedvanliga toaköandet. Det blåste otroligt mycket och alla löpare huttrade i kylan. Hann med ytterliggare ett toabesök och tjatter med Ida innan vi begav oss mot starten. Fick inte komma in på 3.30-3.59 gruppen egentligen men ignorerade dem och joggade in i startfållan. Tänkte omöjligt stå med 4h-gruppen. Utan uppvärmning stod jag i startfållan och försökte skutta mig till värme. Ganska uselt att jag inte hann jogga upp lite men jag dealade med mig själv om att ta det lite lugnt i början och springa ikapp det senare.
Starten går och jag sätter igång musiken. Har aldrig tävlat med musik förut och det gick ju bra, gav rejält med motivation direkt!
Nervöst börjar jag jogga på och känner efter i kroppen, finns det kraft? Sedan startade den absolut tråkigaste delen av loppet: början! Det är som en lång utdragen process till det verkliga marathonet som startar vid ung 30km. Innan dess kan man egentligen inte göra annat än att ”fixa ett bra läge” inför slutet.Vi kan säga såhär: man kan inte lyckas i början, bara misslyckas. Så bäst att avverka bara.
Första km gick på 5.20 och skrämde mig lite, ökade och avverkade nästa på 5.00. Insåg att jag ville ligga någonstans kring 5.10 för att ha chans på 3.40 om det gick vägen. Tanken var ju egentligen någonting kring 3.40-3.45 men allra helst under 3.40.
Fortsatte avverka, 3:an gick på 5.06 och kroppen kände stark. Sedan gick det av bara farten fram till femman i 5.10-fart.
Fortsatte fram i bra tempo, hittade några schyssta ryggar att följa och betade av kilometrarna med kraft trots hård motvind. Överlag så hade vi tur med vädret eftersom det inte blev 25 grader varmt som det varit fredag och lördag. Det var ca 10-12 grader vilket kändes riktigt bra, men motvinden var ganska rejäl på sina håll. Gömde mig bakom lite långa och breda män.
Drack först vid 10km, som jag hade betat av på ca 50-51min, och kände att jag hade ett bra läge. Mellan 5 och 10 så hade kilometrarna fixats på ca 5.05-5.10-fart.
Fick bra kraft efter milen och började våga ligga under 5-fart. Tog följande km på 4.50, 4.55, 4.57 och hade världens flyt! Blev i och för sig lite rädd också och misstänkte att det här skulle komma och bita mig i häcken på slutet – men benen sprang ju som aldrig förr! Jag gled fram hur skönt och behagligt som helst och det var svårare att sakta ner än att låta benen hållas!
Strax uppe på 15km och kroppen går på som en riktig maskin. Tänker 5km framåt hela tiden till nästa vätskestation. Tempot ligger på ca 4.50-5.05 tills marathonet äntligen börjar få lite distans. Som jag hade LÄNGTAT till 20km!! Jag längtade inte direkt efter smärtan men jag längtade efter utmaningen. Jag ville tvingas kämpa!
Passerar 20km på strax över 1.42, alltså helt perfekt! Jag börjar räkna i huvudet vad det skulle ge för sluttid och inser att jag har ett mycket schysst läge för 3.40. MEN glömmer inte bort att det är mer än dubbelt kvar minsann!
Sedan kommer det som hade kunnat vara det absolut största misstaget! Efter 20,5km har jag otroligt flyt och det är fyllt med folk som hejjar – upptäcker inte för en alldeles för sent att det står en funktionär och delar av på mitten. Någonstans i bakhuvudet fattar jag att det är halvmara åt ena håller och mara åt andra. Frågan är vilket?? Han skriker MEZZA, MEZZA med händerna åt båda hållen och jag vrålar MEZZAAAA???? ungefär 2m framför honom och hinner precis vika av åt rätt håll utan att springa rakt in i honom.
Känner hur pulsen ökar när jag tänker på vilket ofantligt misstag det hade varit om jag råkat följa strömmen med halvmaralöpare!! Usch hemska tanke, nu när jag har världens goh i benen och möjlighet att lyckas riktigt bra!
Av ren rädsla pumpar jag på mer i benen och springer km 21 och 22 i 4.45 fart och därefter marathonets näst snabbaste på 4.30! Sedan börjar det kännas lite tungt i benen, såklart för att jag ökat markant. Bestämmer mig för att belöna mig med en sport-gel vid 25 i samband med vätskestationen.
Trots gelen känns det tungt vid km25 och 26 men sedan får jag vara med om det absolut mäktigaste jag gjort inom min löparkarriär. Jag kommer till Piazza Duomo från höger sida och är utan klunga. Jag har hundratals turister och italienare som skriker och hejar på mig när jag rundar Piazzan. Jag ser den majestätiska Duomo och fascineras av att jag är här, springer och får vara med om detta. Jag njuter till 110%! Jag glömmer bort mina supersega vader som vill ha kompressionsstrumpor, jag tänker inte på mina känsliga tår som ömmar mot stenarna på marken… nej jag är närvarande. Jag är lycklig och jag är STARK! Jag kutar bort den kilometern på 4.18!
Sedan går det ganska snabbt fram till 30km av bara farten. ÄNTLIGEN RIKTIGT MARATHON! Äntligen smärta, äntligen kämpaglöd och äntligen rejäl distans! Nu kommer det riktiga provet!
Min puls som jobbat med mig hela loppet på ca 180-185 börjar härmed höjas lite. Jag jobbar på 187 slag (91% av maxpuls) och undrar lite hur länge jag kommer orka hålla det här. Stockholm Marathon 2006 så gick jag ju totalt in i väggen vid 30km och jag får lite flashback. Väljer dock att mota bort de negativa tankarna och tänka BARA 12km kvar! Bara, bara, bara!
Passerar 30km på ca 2.32 och förstår det ofattbara! Jag har marginal upp till 3.40, och har t.o.m häng på 3.30! Det är HELT OTRLIGT!
Här kommer den enda riktiga backen men den får inte hindra mig, här kommer SUPER-MIRRE! Avverkar 31,32 och 33 i ca 5.05-fart utan problem. När det är under milen kvar till mål börjar jag dock bli trött. Från km 34 till 35:e kilometern och vätskestationen kändes det som en evighet! Kanske för att jag hade lovat mig själv den sista energi-gelen då?
Men så ÄNTLIGEN dyker 35km upp! Äntligen! Glädjande finns det även ett bord med energigel och jag roffar åt mig 2st till! Här dricker jag mer vatten än tidigare. Det har börjat bli varmt och jag har börjat bli TRÖTT. Tar mina första klunkar sportdryck också.
Nu känns det i benen och jag avverkar nästa km på 5.17, den mest långsamma sedan starten. Jag trycker i mig en till gel utan vatten i hopp om att den ska ge mig energi. Inte bra att göra det utan vatten då den liksom fyller upp hela strupen, men den får mig att fortsätta kämpa.
Nu handlar det inte om att hålla fart, nu handlar det om att inte sakta ner! Vid 35 så slutar jag även att tänka flera kilometrar framåt, nu är det varenda en som gäller!
Passerar som sagt km 36 och börjar tänka ”37, 37, 37, snart 37, snart 37″, förbi på 5.15. ”38, 38, 38, 38″ och ”Smärta är temporärt” mässar jag i huvudet och skräms över hur långt jag tycker 5km känns nu. Är det här det roliga är över? Är det här det går åt helvete eller?
Bestämmer mig för att trycka en till gel vid 40km på vätskekontrollen och börjar längta efter den. Tyvärr har inte ens 38-skylten dykit upp än. Det känns TUNGT nu. Mycket tungt. ”Tappa inte, tappa inte, tappa in” mässar jag. Försöker förklara för benen hur det är nu det gäller och inte sen. NU NU NU ! Pulsen funkar finfint på 187 men benen är stela som tusan och vaderna är tunga.
Äntligen framme vid 38 och ser att jag tagit senaste kilometern på 5.10. Alltså riktigt bra. Nu är det bara 1000m fram till vatten och energi-gel. 1000m vad är det? Jo det är en hel del i slutet av ett marathon. Jag passerar människa efter människa som går och fokuserar på att ta mig framåt.
Äntligen framme vid 40km! BARA 2KM KVAR! Dricker en hel del vatten och fortsätter framåt. Kämpar för att behålla tempot i kroppen och vet att det snart, snart kommer att vara över…
..och så ser jag den där förlösande skylten med 41km skrivet på. LYCKAN ÄR ENORM! Fattar att jag har en supertid och bara kör! 1200m, 1200m, 1200m Mirre KOOOOOOM IGEN!
Ökar och ökar, tappar, ökar, ökar, tappar, smärta, ökar, tappar, ont och ont…sprintar som en riktig elitlöpare! Tänk vad smärtsamma 1200m kan vara. Sedan kommer jag till banan med kravallstängsel på båda sidor och jag börjar spurta! Jag är ett IRON LION som kommer farande!!
Sista kilometern går på 4.37 och JAG ÄR I MÅL!
Flimrar förbi skylten med 3.36 någonting. Klockar av Garmin som visar 3.35 och inser att jag nog kommit under 3.36 till och med!! Vilken GALET BRA TID!!!!
Skriker rätt ut ”Jaaa!!!” och hör Ida skrika från höger. Studsar bort dit som en studsboll!
Underbara Ida kramar om mig och tycker att jag ser sjukt fräsch ut. Jag känner mig helt odödlig! Ida har förresten tagit alla bilder, världens bästa Ida!
Studsar superglad bort till kön där vi får återhämtningsdrycker och frukt. Stannar upp en stund och får en flaska vatten. Sedan när jag ska röra mig är jag som helt fastklistrad i marken. Hahaha..dem skriker ”Avvanti ragazzi” (framåt allihopa) till oss och jag kan liksom inte röra på mig.. haha hmm kanske var det jobigt ändå…hmm..
Tar mig MÖDOSAMT framåt längst med kön och dricker återhämtningsdryck efter återhämtningsdryck. Får min medalj och försöker att skaka liv i de stackars misshandlade vaderna.
..och så ute ur havet av människor. Gräsplätt. Ner på huk. ANDAS.
Herrgud vilken grej liksom 3.35???!!
3 h och 35 min
Tretrettiofem!
5.06tempo!
GLÄDJE!
Fantastiskt!
Tack Alex! :)
Heja! Grattis! Grymt imponerande – och inspirerande!
Tack Karin! :)
Wow, du ar sa grymt bra! Jag alskade loppet idag och kande mig aldrig svimfardig aven om benen var tunga de sista 10 km. Men de sprang pa anda! Jag sprang pa totalt 3.44.22 (21km pa 1.52.25) och tappade inte fart pa slutet som jag befarat utan holl samma takt under i princip hela loppet. Nasta gang ska jag kanske satsa lite mer pa forsta halvan, skulle aldrig fixa en okning efter 30km…
Underbar dag, underbara lopare, underbara funktionarer, underbar publik! Kanner mej strong!!!
Vi hors!
Kramar,
Hanna
Stort grattis Miranda, fan vilken kämpaprestation!!! Du är helt grym!
Weeii! Tack DETSAMMA Carina :-)
Kom på mig själv med att sitta och storle när jag läste :) Så himla inspirerande!! Om det inte vore för mina stackars sargade tår hade jag velat springa marathon precis just nu :)
Återigen stort grattis och njut nu av din prestation!!
Tack Andrea! Vi kör sub3.30 på SM?? :)
Yeah!!! Underbart! Bra krigat och grattis till en fantastisk tid!!!
Tack Daniel! Ska jaga dig på SM! :D
Så härlig läsning!! Kan inte låta bli att bli sugen jag med!
Fast rätt mycket långsammare då :)
Det viktiga är att vilja, inte att stirra sig blind på tiden :D
Otroligt BRA sprunget och otroligt BRA skrivet! Känns nästan som om man själv hade varit med och sprungit:-)….och att du orkat/hunnit med en sån lång välskriven berättelse har slutat förvåna mig för länge sedan:-)
Hej Kalle!! Tack, det var det som var meningen. Blir själv peppad när jag läser liknande berättelser av andra personer :)
Vilken kämparglöd! Har aldrig sett på maken! Fan vad grym du är! En riktig förebild! :D
FYYYYYYY FLATE DU ER GRYYYYYYYM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! GRAAAAAATTISS!!!!!!!!!!! Weeee!!!! :D:D:D:D:D:D:D
GRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAZZZZZIIIIIEEEE MIIIIILLLLLLEEEE!
GRATTIS! Superbra jobbat! Nu har du kvalat till Boston, visst var det ett delmål? :) Kapar du en kvart till har du NYC också. Superbra, jag är väldigt imponerad (men inte förvånad).
Hej Zandra! Tack så mycket! Jag slapp väggen iaf :D och yess, Boston is done!
vilken underbar berättelse! Sitter här och blir helt tårögd! grymt bra kämpat, och fantastiskt berättat. Grattis!
Åh tack Therese :D
HUIPPU! Säger man på finska! Helt toppen med andra ord! You rock! Grattis, grattis, grattis bruden! :D
Fy fan vad du är bra :D
Grattis grattis till ett lysande lopp!!! Slog också pers i helgen fast bara på milen då =)
Alltid underbart med pers ju :D
Häftigt att läsa och grattis igen. Nu är min motivation inför sthlm marathon ännu större! :)
Åh härligt att man kan bidra!
Underbart! Vilken prestation,vilken berättelse! Grattis!
yay, grymt! stort grattis!! boston nästa? ;)
Ja, det vore ju en dröm. Man ska aldrig säga aldrig :)
Stort GRATTIS! Vilken inspiration och vilken berättelse! :) Jag brukar inte kommentera på din blogg men nu kunde jag bara inte hålla mig!
Du har inspirerat mig att jag precis nu anmält mig till halvmaran i september :)
Åh härligt Sandra! Tack för kommentaren, jag kanske också ska ta mig ann halvmaran. Blir en härligt fest – lycka till!
Tack för att du delar med dig av din marathonupplevelse! Får nästan rysningar. Det här vill jag också uppleva!
..och det kan du! :D
Grymt imponerande, och vilken hälkick du har på bilden!
Haha tack Mina! Fast det är bara på spurten.. inte hela loppet ;)
Wow, jag är grymt impad!
Helt fantastiskt!! Och vilken underbar berättelse att läsa. Grattis!!
Tack Susanna! :)
Så grymt! Grattis igen :)
Helt fantastiskt! Du är GRYM!
Åh tack Frida! Ses snart ju på BBC va? :)
Men gud Miranda, vilken fantastisk tid och prestation. Så fokuserad och målmedveten och med en kämparglöd jag sällan läst om. NU vill jag springa marathon, nu fattar jag vad det handlar om. Nu vill jag uppleva utmanigen, det onda. Vilken tid 3.35. Så stolt du ska vara.
Åh tack Anna för kommentaren. Jag tror jag fick fram det jag ville, nämligen hur mycket man ska längta till det riktiga marathonet, inte fasa inför det. Hur man ska vilja kämpa den där sista biten in i mål.. tack återigen för en underbar kommentar :)
Mycket bra jobbat!
Stort grattis!!!
Vilken resa!! Grymt bra jobbat!!!
Åh tack Lina!! :)
Fantatiskt Miranda! Vilket lopp, vilken insats och vilken härlig tävlingsberättelse. Jättegrattis!
Grattis! Så otroligt härlig läsning! :)
Så imponerad och blir så lycklig att läsa om ditt lopp! Börjar se mig själv springa stockholm! Fast nästa år, i år vore väl ändå att ta i!
Grattis och massor av kramar till dig som är så bra!
Alla kan! Kör hårt! :D
Shit vad du är grym! Bra jobbat!!
Tack Johanna :D
Fan vad duktig du e min älskade syster! <3
Miranda, du är superbäst! Stanna kvar i din triumf länge, det är du värd efter hela vinterns tränande. GRATTIS!!
Men gud vilket ord, superbäst :D det ska jag leva på länge – tack!!
Superbra sprunget och fantastiskt beskrivet! Tack Miranda för att du delar med dig!
Tack Annelie! Ses snart kanske, joggis?
Så himla kul att läsa din blogg! Du är så jäkla grym Miranda! Grattis!
Jag tänkte lite kring klädseln, antar att det blev varmare väder under loppet. När bytte du om/lämnade kläder? Hade du bestämt särskilda platser med en vän eller hur löste du det? Är nyfiken då jag inte är särskilt van vid att tävla och ska springa Stockholm Marathon i år! Tack!
Hej Emma! :)
Jag hade min vän som tog hand om överdragningskläderna precis innan jag gick in i startfållan. Annars så kan man använda sig utav marathonets inlämningsmöjligheter. Det gör i stort sett alla, framförallt på Stockholm marathon funkar det smidigt. Problemet på Milano marathon var att det var så kallt så jag ville lämna bort kläderna så kort innan start som möjligt, och på SM så behöver man ju inte oroa dig om det oftast, blir ju supervarmt nu för tiden.
Man får en stor kasse som man fäster sitt nummer på och lämnar in med sina kläder, därefter hämtar man upp den med sin nummerlapp. Supersmidigt på Östermalms IP. :)
Du är fantastisk!
Fantastisk berättelse! Du är verkligen helt grym! Sjukt snabb och stark! GRATTIS!!!
Åh tack Annika!! :)
Vilken härlig läsning Miranda! Känns som om man var med och sprang själv!
GRATTIS till ett kanonresultat! Du är GRYM!
Åh tack! Var den känslan jag ville förmedla, blir själv så taggad av liknande berättelser! :)
Än en gång: Grattis, Miranda, och vilken berättelse. Den sprider energi och kraft lång väg. Lycka till med all löpning som du har framför dig!
Tack så mycket Cecilia! :D
Man får riktigt rysningar när man läser och tänker på hur bra du gjorde det:) finner inget mer passande att säga än underbart magiskt, du är så grym tjejen:)
Hoppas man får uppleva ett maraton någon gång…men då får man nog plussa på ett x antal timmar;) Ha det bäst!
Pingback: Mirandas Minut Super-veckan!
ÅH finns inget mer att säga än GRATTIS :D Fantastiskt värre! kan inte påstå annat än att jag blir grymt sugen på marathon!
Vilken underbar berättelse! Du rockar verkligen! Jag är grymt imponerad över din kämpaglöd och jävlaranamma.
Pingback: Mirandas Minut 71km vs 42km!
Pingback: Mirandas Minut Uppdate!
Pingback: Mirandas Minut Mitt "happy place"
Pingback: Mirandas Minut ÄventyrsCV
Pingback: Mirandas Minut Förändring
Pingback: Mirandas Minut Ett halvår senare
Pingback: Mirandas Minut Gnällig igen?
Pingback: Mirandas Minut Ci vediamo Svezia
I Cappuccini buoni ci sono anche a Stoccolma, basta sapere dove trovarli!
Pingback: Mirandas Minut @ Spotlife Rom Marathon
Pingback: Mirandas Minut @ Spotlife Underbara år 2010!
Pingback: Mirandas Minut @ Spotlife Musiklistan - "The shit!!"
Pingback: Mirandas Minut @ Spotlife Paranoid
unlock iphone
how to unlock iphone
iphone unlock unlock iphone iphone unlock
It was awhile ago when I saw it, but there is apparently something you can download and burn to a disk and it will delete just about everything from your computer to make reformatting easier. Anybody know what the website is? There are missing, necessary files on our desktop or there may have been a virus and now its all screwy. I just got a laptop so was able to transfer all the stuff I needed from the desktop to the laptop, so it’d be better just to reformat since I already have everything backed up here so to speak. unlock iphone
iphone unlock unlock iphone [url=http://ounlockiphone.com]unlock iphone [/url] how to unlock iphone
Beardsley and Ginola were probably the two most skillfull i ever saw play for us (too young to remember Gazza) but Rob Lee was just the man.