Under den här sjukdomsperioden och även under återhämtningsveckan så har jag filosoferat mycket. När jag har varit sjuk har jag ju varit otroligt svag. Precis som man är när man är sjuk, men ändå så har jag inte kunnat skjuta bort många negativa tankar.

Jag har inte bara oroat mig över vecko – och månadsmängder, tävlingar och förberedelser inför Stockholm Marathon. Jag har HELT ÄRLIGT oroat mig över om jag kommer bli återställd?!

Jag vet att jag förmodligen överdriver, men när jag sprang den där femman i förrgår var det för mig oförstråeligt hur min kropp hade kunnat lyckas med den där marathon-prestationen 3 veckor tidigare, när en femma just då kändes som ett jobbigt projekt!

Kanske var jag ute och sprang för tidigt efter sjukdom (därav vilodag igår) men man kan ju inte låta bli att undra lite. Man har ju brutit ner kroppen och på det åkt på en sjukdom. Kommer kroppen verkligen att återhämta sig inför lördag? Om jag maxar på lördag, förstör jag ännu mer då?

Jag blir lite mörkrädd, och förmodligen överdriver jag men jag är förbannat rädd för att bli övertränad.

Så – HUR SOM HELST – så tänkte jag mig att kvällens pass ska få berätta för mig vad jag ska göra. En halvmara är inte hela världen för mig. Jag behöver faktiskt inte maxa om det skulle få förödande konsekvenser, utan jag kan ju enkelt jogga igenom om det skulle vara så att jag inte är 100% återställd efter sjukdomen och marathon.

Jag älskar den här knäppa ”Jag kan flyga”-bilden!

Jagvill alltså meddela att jag är lite duktig, och samtidigt varna att jag kanske inte bjuder upp till show på lördag och satsar 110%. Kanske kör jag bara på sub 2h. Vi får se vad jag bestämmer mig under passet ikväll.

Ikväll ska jag köra en enkel milrunda-jogg med min lilla buddy Anna (som för övrigt skrivit en grymt bra text om järnbrist). Vi ska mötas upp direkt efter jobbet så det blir lite tajt. Har laddat med massa mellanmål.

Kommentera gärna och ge synpunkter. Hur resonerar du kring sjukdom?