Tack för många intressanta och klara synpunkter, kommentarer och tillägg till inlägget om Vänskap vs Träning. Den absoluta slutsatsen man kan dra är att alla är olika! Precis som det ska vara.
Någon tycker att jag kanske bör kolla om min fanatiska träningsdos verkligen är sund, en annan säger att man visst kan hinna med! En tredje menar att jag kanske bör fokusera mer på vännerna för att de är dem som håller i sig, en fjärde säger att ”Såklart träning går före, vänner kan man förlora”.
Jag måste tillägga att jag inte är en typ som tränar och sedan sover. Jag är med på både fika-pauser och middagar. Min grundläggade frågeställning rörde egentligen prioriteringen. Skall man prioritera det man mår bäst av, även om det innbär att man väljer bort vänner? Jag underhåller såklart relationer som jag inte vill förlora, men jag pratar om dem relationer som jag helt enkelt känner att jag inte vill ska ta tid från min träning. Dvs från mig.
Det är såklart att det är nödvändigt med balans i livet, det har många kommenterat. Men balans skiljer sig väldigt mycket från person till person. För mig innebär det inte att smalna ner träningstimmar och höja upp något annat. För någon annan kanske det är ”rätt” balans. Men andra människor har kanske inte träningen som sitt prio nummer ett och sin ”hobby” i livet heller…
Min träningsdos anser jag för övrigt inte vara fanatisk, utan sund. Men det är såklart att det verkar som att jag fyller upp livet med 100% träning – men det är ju en träningsblogg! Jag fyller ju bara upp 95% med träning ;)
Jag kommer att fortsätta att göra de val som jag känner är rätt för mig. Om det sårar någon så är det oturligt, men det får helt enkelt bli så. Jag vill även tillägga att i dessa vännerrelationer som jag talar om så är det faktiskt inte bara jag som har ”haft mitt eget att stå i”. Jag funderar på om det faktiskt har noll att göra med min träning, utan att det bara har ”blivit så” att man har vuxit ifrån varandra.
Jag hoppas alla gör de val dem känner är rätt. Även om det är tuffa val. Stentuffa val. Men i slutändan så tycker jag att man skall prioritera sig själv. Inte på en egoistisk nivå utan för att det är helt enkelt det jag ser blir bäst i längden. Man mår bättre om man gör det man vill utan att känna att man skall prioritera annorlunda. Summa kardemumma.
Jag får lite ångest av att läsa inlägget nedan. Tror jag tappat mååånga gamla vänner pga min träning/tävlande. Har dock hittat nya med samma intressen, och de gamla träffar jag såklart också. men inte alls i samma mängd, tyvärr. :/ Livet är fullt av val och man måste ibland vara lite ego, annars kväver man sig själv. Göra sånt man blir lycklig av smittar ju av sig på andra. Glädje ger ofta glädje. =)
Sant Miranda! Vi är alla olika. :) Och om du underhåller relationerna till de som du inte vill förlora, så är det ju bra! De relationer som du inte vill ska ta tid från din träning, de är ju tydligen inte så starka och hade de varit dina riktigt, ”goa” vänner, så hade du ju underhållit relationerna till dessa kompisar också. Välj träningen om du får mer energi från det, och vännerna när det handlar om de som du verkligen vill underhålla din relation till. Precis som du gör alltså. Det låter bra tycker jag! :)
Som du säger, vi är alla olika! Det gäller att välja det som är bäst för en själv! För min del prioriteras träning också väldigt högt, men jag ser till att med jämna mellanrum träffa vännerna som jag har närmast relation till just därför att även det får mig att må så bra!
Och som du säger, det behöver inte vara så att det är löpningen som det handlar om att kontakten tagit slut med vissa vänner, det kan vara helt andra orsaker också. Jag hinner inte träffa mina vänner så ofta, men vi försöker att alltid boka in någon kväll i månaden för att bra umgås lite. Både jag och de är otrligt upptagna och har mycket ont om tid, av många olika anledningar. Det gäller bara att gilla läget och göra det bäst av situationen. En gång i månaden/varannan månad är bättre än en gång om året!
Tycker du ska prata med de personer som du inte längre har tid/orkar ha kontakt med istället för att skriva om det på bloggen. Om jag är en av dessa personer skulle jag uppskatta om du tog detta mellan 4 ögon. Jag har trots allt pratat om detta ”problem” med dig för inte alltför längesedan och om det var såhär du kände över vänskapen kunde du sagt det med detsamma. Jag har åtminstone försökt ”rädda” vår vänskap. Känns tråkigt att få detta slag i magen via bloggen.
Mirre, vännen? Jag tycker inte heller att en blogg egentligen är rätt forum för att diskutera såhär pass privata saker på…men vet du vad jag är rädd för? Att du håller på att göra om samma misstag som i mitten/slutet på gymnasiet, dvs. att bortprioritera vänner för pojkvän/träning. Även om goda vänner består, och jag hade hoppats på att jag var en av dem, så kan man inte ta dem för givet och räkna med att det ställer upp endast när det passar en själv. Jag missunnar dig inte din stora passion för löpning, och jag säger inte heller att jag själv är världsabäst på att höra av mig, men vad händer den dagen då du inte kan träna längre? Löparkompisarna försvinner och vilka har du då kvar? Fundera gärna över det och hör sedan av dig så kan vi ta en joggingrunda och dricka en kopp kaffe på det…
jag kan tycka att det finns en inneboende anti-inställning till att göra val i vardagen som främjar ens träning. Många gånger har jag fått försvara att jag t.ex sitter med på en uteservering utan att dricka för att jag ska träna hårt dagen efter, eller vill tappa i vikt. När man inte är elitidrottare så känns det som att många inte förstår att man ändå är ambitiös. Detta kan jag tycka är jättejobbigt!