Den uppmärksamme noterade att jag inte bloggade igårkväll. Hoppsan? Nu ska ingen bli orolig och tro att det skulle ha hänt något (även om man kan få för sig det med tanke på min bloggbesatthet…)

Jag var på jobbpartaj direkt efter jobbet och hela kvällen fram till nattetid. Det hade känts lite obekvämt att fråga om jag kunde låna datorn en stund ;) dessutom fanns det fullt med annat att roa sig åt.

Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var beroende. Jag vet inte om ni märker det men jag bloggar ständigt morgnar innan jobbet, efter jobbet och på kvällen. Nästan oavsett. Ett beroende helt enkelt. Jag älskar det samtidigt som det såklart även krävs en hel del från min sida. Men jag kan ju inte låta bli heller då jag smickrar mig med att någonstans sitter någon och faktiskt väntar på att ett inlägg ska dyka upp. (Åtminstone min syster..)

Det är också intressant att tänka på vad man skriver och hur man uttrycker sig på bloggen. Jag har känt mig pressad någon gång att ”nu måste det bli något riktigt spännande inlägg så folk blir nöjda” men då slutar det oftast med prestationsångest och en bild bara. Jag är dock lyckligt lottad med att ha en hel drös ständiga filosoferingar pågåendes när jag springer som jag bara kan sätta på pränt när jag väl kommer hem. Jag kan avreagera mig, låta folk ta del av mina tankar och dela med mig av mig själv.

Jag älskar det, jag fullkomligt älskar det. Samtidigt är jag beroende. Fullkomligt beroende.

Men jag älskar ju att springa också.. och det är jag ju också beroende av.

Alla beroenden är inte av ondo med andra ord?