Är det aldrig tungt? Är det alltid lätt för mig? Em vill veta (obs det blev visst ett superlångt svar!):

älskar den träningsglädje du sprider och det är härligt att du får allt att verka så lätt! men ibland undrar jag: är det alltid så lätt? du verkar springa 1 mil, eller 3, eller 5 som om de inte vore nånting! sällan man hör dig skriva att det var tungt, jobbigt, att du knappt kom runt. När blir det tufft för dig? när är det på vippen att du klarar dina pass? jag menar inte att sänka glädjen (hihi såklart!) men jag undrar vad som krävs för att du ska köra slut på dig!?

Det finns så många tankar som dyker upp i hjärnan efter att ha läst en sådan här fråga. Är det alltid lätt för mig? Verkar det så?  Kanske gör det det.

Jag som slet som en häst för att börja -överhuvudtaget- gilla löpningen igen efter överträningen. Jag som led varje gång benen inte vill bära mig framåt. Jag som alltid trackade mig själv mellan hösten 2006 och 2009 med negativa tankar ”Du klarar ju ingenting, du som har sprungit marathon, du kan ju inte ens springa en halvtimma nu utan att dö på kuppen?!”. Jag som pinades så av min uteblivna motivation.

Men nu. Nu verkar jag enkelt kunna springa 5 mil utan att blinka?

Jag tror att i samband med att jag började tycka om att springa på riktigt igen vid årsskiftet 09/10 så fylldes jag upp av sådan träningsglädje att det fanns och blev över. Att ha varit utan träningsglädje under så pass lång tid gjorde att jag insåg hur mycket jag verkligen älskar löpningen. Kanske har det betytt att jag har varit överentuasiatisk på bloggen? Kanske har jag varit överpositiv till träningen? Kanske. Men det är ju precis SÅ jag känner. Jag är ÖVERglad för träningen.

Men är det aldrig tungt nuförtiden då? Jodå. Det är såklart det är tungt ibland. Men sällan. Jag njuter ju på riktigt varje gång jag skriver det. Jag är fullständigt ärlig. När Stockholm Marathon gick åt helvete – ja då fick ni ju veta det. Jag började ifrågasätta allt; är det värt det? Sedan på samma gång; när det går bra, då satsar jag 100% och känner hundraprocentig lycka!

Det är såklart att även jag måste piska mig själv. Men jag är en person som njuter av den där smärtan mitt i intervallerna, hur tufft det än är – så njuter jag. Jag kan hantera hög mjölksyra och uppskatta musklernas maskineri. Jag vet att jag är lyckligt lottad med en kropp som gör det jag ber den om utan att klaga, och jag uppskattar den verkligen för det. Jag försöker också förmedla min glädje till er alla och jag tror jag har lyckats ganska bra, eller jag hoppas det.

Då jag verkligen måste piska mig själv, ja det är när jag går upp på morgonen och måste sätta mig på cykeln till jobbet. Då bygger jag pannben, speciellt när det regnar. Då kan det kännas tungt. Eller när jag skall ta mig ut på någon aktivitet efter ett hemskt jobbigt intervallpass – då får jag lida. Det är bitarna mellan träningspassen, det är där jag måste tvinga mig själv.

När jag kör slut på mig?

Jo de undrar jag också Em. Det är jag otroligt nyfiken på. Inte kör sönder mig, utan kör slut på mig. Jag vill verkligen testa mina gränser och den dagen kommer. Många sådana dagar kommer. Jag måste bara förstå när. En Ironman, en 100miles-tävling eller något ännu värre? Såklart med rätt förberedelser. Men det är verkligen något som upptar mina tankar. Var går min gräns? Ja, jag skulle verkligen vilja veta det.

Den som hänger med i bloggen får se antar jag. Hänger ni med? :)