Tack för en sjuhelsickes skörd med frågor! Bäst jag sätter igång direkt med svaren!

Den första frågan att besvaras blev denna från Alexander:

Hur pass allvarligt funderar du på att börja med triathlon? Och ironman?

Ja, hur allvarlig är jag? Jag tror att jag är ganska allvarlig.

Jag har alltid fascinerats av Ironman. Jag minns hur jag brukade beundra en kvinna på ett forum under namnet ”Ironwoman” – jag ville ju också vara sådär vältränad, allround och duktig. Jag ville också uthärda det ultimata (som jag på den tiden trodde en Ironman va, nu vet jag att det bara är ett steg på vägen…)

Men det blev inte mer än fascination. Jag stannade alltid vid att jag ”sög på simning” och ”hatade att cykla”. Sedan råkade jag ju ut för min överträning 06 och därefter var det ju bara fokus på allt annat i livet. När väl löpglädjen kom tillbaka så var det mer än jag begärde, så jag hade inte tankar på andra sporter.

Tills nu.

Nu har jag drabbats av triathlon-feber. Av ultralöpningsfeber. Av multisportfeber.

Inte för att jag inte älskar löpningen, för det gör jag. Det finns ingenting bättre men det är en otroligt skadedrabbad sport… man bör komplettera med annat.

Och så köpte jag ju en racer för att ”ta något pass då och då”, men framförallt för att cykla till jobbet. Jag hoppades kunna uthärda fastän det var både jobbigt och tråkigt att cykla.

Vilken totalomvändning det har blivit!

I början av juni köpte jag cykeln och nu, 2 månader senare, skulle jag nästan kunna säga att jag älskar det! I början kämpade jag som en tok och det första ”långpasset” på 45km var en pina. Jag hade hellre sprungit. Men sakta men säkert har jag börjat tycka att det är både enklare och roligare. Sakta har jag också klarat av högre hastigheter och längre distanser. Som Zandra beskrev det ”Det är barnsligt roligt!”.

Inga långa distanser än, men helgen som bjöd på 17mil cykling och en stor dos cyklingglädje har bara spä’t på min triathlonfeber. Sedan har jag ju även sett alldeles för många ironman-inspirationsfilmer också, och alla säger dem mig samma sak. Jag borde göra en Ironman. Verkligen.

Så nu vill jag. Jäklar så jag vill.

Jag måste bara lära mig att simma på riktigt. Men jag har ju ett år på mig.

Fokus kommer alltid att ligga på löpningen men om det är något som är bra för både kropp och sinne så är det variation. Dessutom glädjer det mig att jag kan öka träningsmängden om jag varierar mig. Jag smykollar på Stockholm City Trathlon och undrar om det kan vara något för mig. Löparen/Wannabe-triathleten.

Kanske gå med i både en triathlonklubb och en löparklubb i höst. Omgjärdas av total motivation och träningsglädje. Får man ens vara med i 2 klubbar, någon som vet?

Hur som helst, jag är ganska allvarlig. Jag inspireras av utmaningar. Jag tycker fortfarande att jag ”suger på simning” men jag har både kraft och tid att övervinna det. Jag ser inga hinder längre.

Så det är svaret på frågan. Jag är nog väldigt allvarlig.