Jag har totalt kommit in i vila.

Och insett en sak. Senast jag ”bloggvilade” en dag (ja, inte nu i tisdags då jag inte bloggade på en hel dag utan innan dess) var den 25:e juli förra året. Då satt vi på tåget till Venedig från tidig morgon, njöt av Italien, sov i Verona och var hemma kvällen den 26:e då jag bloggade.

Så den 25:e juli 2009 alltså. Då var det totalt bloggfritt. Möjligtvis även någon dag under Springtime-resan i mars i år. Men annars – nada.

Är det verkligen sunt?

Jag vet inte.

Jag älskar ju vad bloggen ger mig. Men shit alltså. Denna ständiga uppkoppling. Otroligt.. och det är ju inte 1 inlägg om dagen direkt. 1 inlägg är ju lite.

Men det är därför det känns skönt att inte känna någon bloggstress just nu. Det trodde jag inte. Jag trodde jag skulle vara mer mån om att få blogga lite. Så det är ju positivt. Vi snålsurfar lite, jag slänger upp en bild, men mer än så är det inte. Ingen press.

Under våren har jag ändå känt en del press. Tidigare har jag bara bloggat för att det har varit skoj. Men ibland har det varit tungt att balansera jobbet, träningen, livet och sedan smälla in en massa intressanta, relevanta och inspirerande inlägg.

Så jag kanske har blivit sund som har accepterat att det inte alltid går :)

Någon som känner igen sig?

Nu får ni njuta av en bild från balkongen. 300m bort ligger stranden. Vi har det bra, med andra ord!