God eftermiddag kära blogg! Jag sitter här och smaskar på en ostkaka med en massa keso, nötter, bär och torkad frukt på. Snabbmat my way. Ja men vafan, vi tar allt från början då.

Jag började med att bli SEEEN hemma. Smällde i mig en äggmacka och tryckte lite pastagratäng ungefär vid halv tio. Klockan 10 skulle jag möta upp Thomas. Bra planering va? Hann även få i mig lite kaffe. Var inte speciellt orolig, jag hade ju formligen överätit pasta dagen innan, tro mig.

Jag och Thomas är ju uppenbarligen inte som alla andra, så när andra löpare sitter i en varm bil på väg mot start så lufsade vi oss framåt mellan Sundbyberg och Hässelby – snacksnickandes om det mesta. Jag upprepade nog 15ggr att jag var orolig över min puls. För den var hög. Säkert 15slag över vad den bör ha varit. Försökte förstå om det var tävlingsnerver och dålig sömn som gjorde det? Hursom, när vi närmade oss så började den bli i närheten av normal igen. Bestämde mig för att hålla extra koll, här skulle ingen puls skjutas i höjden. För er som inte kan så mycket kring puls kan jag nämna att det INTE är bra när pulsen är annorlunda, dvs högre än normalt. Det kan vara dagsform, sömnbrist och seghet, men tyvärr även sådana orsaker som närheten av överträning, trötthet och rent av sjukdom.

Den fina ”uppvärmningen” blev till slut 11km. Det var ett taktiskt moove då jag är så förbannat segstartad. 1h10min, tempo 6.18. Puls 162 (bör ha snittat runt 150-155 egentligen).

Väl på plats var det ju bara att börja klä av sig. FYFAN vad kallt det var! Peppade min adept SuperMorsan, och önskade henne ett stort lycka till, liksom till alla andra. Alla jag kände skulle gå för PB. Själv skulle jag gå mot allt mellan himmel och jord. Men ”Vi får se” var ju hela tiden mitt ledord.

Bytte även några ord med MarathonMia, och ja, vi tycker om varandra TROTS att vi slåss om Träningsbloggspriset! Jag beundrar henne enormt, och hon har stor del i att jag själv blivit så ultrafräst :)

Sedan var det ju strax dags för start. Mustafa Mohammed skulle visst också springa, fick man veta i högtalarna där innan start, och sedan började Tjurrusningen!

Nu skulle jag ju inte alls gå ut för hårt. Det var tanken. Så 4.13 på första 1000m var ju rimligt. Fick upp helt okej flås och hängde på mina medlöpare. Höll farten i 2km till utan problem. Fram till 4km gick det ju skapligt. Noterade dock hur jag inte riktigt kunde använda skallen som jag ville. Började redan längta efter mål efter 5km, och DET är farligt.

Jag verkar ju ha något litet Hässelbyloppet – spöke som skrämmer mig. Tog i alla fall i, i den mån jag kunde idag. Men vek ner mig lite i backarna, och började snitta mellan 4.20-4.30. Helvete, jag som skulle snitta 4.10 idag?!

Ingen idé att stressa upp sig resonerade jag, och fokuserade på att inte tappa mer än nödvändigt. Blev omsprungen av Lina vid 7km och la mig i rygg på henne. Blev så glad för hennes skull, den här tiden skulle innebära pers för henne! Tänkte att i den mån jag kunde skulle jag hjälpa henne framåt.

Låg kvar i samma fart tills dess att jag såg 9km-skylten, så ca 200m innan den så tog jag några kliv fram och drog till med ett ”Nu kör vi” till Lina, varpå hon drar på som bara den! och jag bara ”Hoppsan?!” och ökade även jag. Så körde vi kanske 400m precis jämsides och drog varandra, så givande! Då var vi uppe i finfint tempo på 3.40 tror jag.

Sedan fick jag som vanligt spurtkraft någonstans ifrån och drog i lite extra. Insåg att jag inte var sådär överdrivet långt ifrån årsbästa och smärtade på rejält sista 600m. Plockade ett par löpare på spurten och drog till sista km på 3.39. Som vanligt uselt att ha sådan spurtkraft.. men sådan är jag.

43.37 blev det till slut och inte ens årsbästa. Men vad gör det. Jag är glad ändå. ”Glöm bort bekymmer, sorger och besvär, var glad för – vet du vad?!” ett 43.37lopp är ju bra!

Jag = glad. Thomas = ”måste vi ta kort IGEN?”. Alex = Sover.

Lite andningspaus och sedan mötte jag upp mina compadres som hade gjort sjukt bra lopp! Lina persade då som sagt ett par sekunder efter mig, Alexander fick äntligen göra ett Sub40-lopp och Thomas är banne mig lysande på 40.40!

Mötte även 4.30Staffan där efter målgång med ett fenomalt resultat, liksom Sub40 på 365dagar-Hempa. Han gjorde ju sub40 nu, så liksom, vad blir det för nytt mål? *host*TEC*host*

Sedan dök farsan och lillebror upp och det var helt GULD när mamma helt plötsligt kom på upploppet LÅNGT tidigare än vad vi förväntade oss. Kvinnan skulle ju köra sub55, och här kom hon kutandes vid minut 53. Efter mycket skrik från Familia Kvist så misshandlade hon sitt pers och spang in på 53.23!!! Jag är så stolt!

Glada lillebror, mamma och så pappsen på nedre bilden. Pappa och lillebror= blivande löpare?

Efter lite tjo och stim vid mål, och gratulationer till Mamsen så började man ”tänka på refrängen”. Ousa dök upp där i vimlet för lite snack, likaså min bästa Therese och hennes Fredrik, men snart blev det kallt.

Valmöjligheten att hoppa i en varm bil fanns från två håll, men eftersom jag och Thomas är speciella (som sagt) så tog vi våra ryggor och satte av löpandes. Snabbt gick det inte, men tungt var det ändå inte heller. Det var ett schyst sätt att avrunda dagen på. Dessutom kändes det bättre att jogga hemåt än att sätta sig frysandes i en bil (ja motiverade jag mig själv.. dock dåligt argument..).

Så genom höstskönheten i höstvädret. Kilometer passerades relativt enkelt tills vi kom till Mariehäll och en jobbig backe. Då insåg man att man trots allt hade 29km i benen, varav en mil hade gått jävligt snabbt. Så vi promenixade uppför den, avverkade sista 1000m och stoppade klockorna här:

”Nerjogg” 10km, 6.20tempo.

Summa hela dagen: 31km, 2h 53min, tempo 5.36.

Avslutningsvis så ska man väl dra till med något trevligt slutord.

Ett STOR GRATTIS till alla som är nöjda med dagens lopp! Ni FÖRTJÄNAR DET!