Tränar jag alltid?

Frågorna haglar på mail och i kommentarer. Tränar jag jämt? Nej. Nej jag tränar inte jämt. Men jag tränar mycket. Jag har sedan årsskiftet tränat 193 dagar utav 298, varav 135 dagar har inneburit löpning. 45% av alla dagar har jag sprungit alltså. Jag har sprungit 2086km på 135 dagar, vilket ger det (sjuka) snittet på 15,45km per pass. Galet. Jag blir rätt chockad själv.

Så mycket har det förstås blivit.

Hur gör jag? Tränar jag jämt?

Alltså jag tänker såhär. Vad är jämt? Jag tränar mycket. Jag tränar majoriteten av dagarna och jag tränar länge. Men samtidigt är det ju det jag brinner för. Det finns inget annat jag hellre gör. Sannolikheten är att ca hälften av milen har sprungits i sällskap med någon annan, då jag är en riktig umgängesjunkie, så många träningstimmar har även varit en del av mitt sociala liv. Som Thomas skrev om gårdagens pass:  ”Miranda är ju prattempolöparnas prattempolöpare, alltså det perfekta sällskapet för ett lätt pass. Egentligen ska betoningen vara mer på prat än på tempo, för hon kan verkligen prata en timme i streck”

Yes. Jag är känd för det där. Men jag bara ÄLSKAR att kombinera fikapaus och löpning. Sedan har jag ju förmånen att ha en massa vänner som gladeligen snicksnackar bort ett par mil med mig. Dessutom så går det ju aldrig att avverka kilometer så snabbt som det gör pratandes i sällskap. Testa själva!

Hur man finner tid? Hur man gör?

Man prioriterar. Man får försöka förstå hur mycket man vill träna. Själv så vill jag JUST NU träna precis så mycket som jag gör, och då ser jag till att få in tid för det. Men det kanske jag inte vill jämt, så då får jag väl prioritera om då. Men jag lever i nuet och jag lever livet efter impulser.

För mig är inte träningen något jag försöker smälla in ”mellan olika saker”. För mig är det den solklara aktiviteten från första början. En tisdagskväll; intervaller, en lördagsförmiddag; långlopp osv. För att JAG vil ha det så.

Det går att få in träning även i de mest tighta scheman. Själv så arbetar jag hårt, alltid 45-50h i veckan. Så hur gör jag? Ja. Det är inte så komplicerat faktiskt. Slopa tv:n först. Kan du träna dig till jobbet? Springa dit? Kan du träna när ungarna spelar fotboll? Ska du träffa en kompis i stan, kan du springa dit? Ska du handla, kan du hinna till gymmet först? osv. Jag försöker ALLTID se möjligheterna.

Jag förstår att alla liv ser olika ut, och allt är inte så enkelt. Jag är ensam och behöver inte bry mig om att vara hemma till middag, eller göra någon annan nöjd, och just därför kan jag också impuilsmässigt springa 3h istället för 1h. Men jag tror att alla kan få in träning i sina liv, men man måste prioritera. (och sedan kanske man inte ska kvantitetsträna som jag gör då, utan kvalitetsträna lite mer ;)

Vad är min hemlighet? Blir jag aldrig trött? Träningsvärk?

Det är såklart jag blir trött. Absolut.. och till skillnad från förr så låter jag mig själv vara trött nu. Jag kör ingen ”aktiv vila” när jag ska vila, utan rör mig så lite som möjligt. Jag har tränat lite ”i intervaller” på sista tiden. Många mil och många träningstimmar mellan ons-sön, och därefter 2 dagars löpvila i början på veckan.

Jag får ingen träningsvärk heller, aldrig av löpningen. Men om jag skulle gå till gymmet och köra som syrran, ja då skulle jag nog få en helvetes träningsvärk.  Jag är rätt feg, och liksom rädd för träningsvärk, men jag ska tvinga in mig på gymmet snart igen och köra ben.. (blä).

Så rundar vi upp lite. Jag kanske har svarat lite på frågorna i alla fall. Överlag så har jag insett att min kropp tål mycket träning, speciellt på låg puls och låg frekvens. I somras kunde jag ju springa långlopp på 40-56km på helgerna, jobba hela veckan och smälla in massa intervaller och snabbdistans också. Odödlig. Men sen så åkte jag ju på min lilla vägg där i september, och sedan dess är jag mer mån om att inte bli för kaxig när jag känner mig odödlig. Men visst. Ibland känns det faktiskt som om jag kan springa i evigheter. Det är en underbar känsla.

Vi får väl se i april nästa år. 161km. Då jävlar.