Vad är det som driver mig?
Den frågan får jag ofta.
Ibland svarar jag enkelt ”Det är skoj” eller ”Jag bara älskar det” eller min klassiker ”För att jag kan”.
Det är säkert en kombination av det mesta. Vad är det som får en människa att göra vissa saker? Som får vissa att springa marathon och andra att jobba 60h i veckan? En drivkraft. Sedan vad den består av är frågan.
Jag tror att det finns många faktorer till varför jag vill springa långt, och ofta längre än ”normalt”. Dels så älskar jag ju att springa, det är säkert uppenbart. Jag älskar känslan av att vara en Duracell, att bara gå och gå och gå.
Jag tycker om att känna att jag lever. Pressa mig. Springa i 35grader likväl som -20.
Jag gillar känslan av att vara annorlunda. Att ge sig ut i blåsten och vara ”lite hardcore” med hög musik i öronen när regnet piskar i ansiktet. Jag tycker även om känslan av att vara totalt slutkörd efter ett lopp som inneburit ett personbästa, när man har piskat sig maximalt.
Jag tycker också om att springa lååååångt idag då det är en revansch för mig. En revansch som jag tagit efter min överträning – 3 år senare och bättre form än någonsin.
Sedan är det också för – att – jag – kan. Jag tycker det är skoj att springa ett marathon på ett träningspass för att jag kan. För att man kan. För att vi kan. För att människor kan mer än de tror. För att visa att det går att göra mer än vad som ”anses normalt”. För att mobba den där normal-stämpeln. För att visa att man inte behöver sätta sina gränser utefter vad som anses inom ramen – utan att man kan välja sina egna gränser.
Eller totalt skita i gränser?
Jag tycker om utmaningen också. Jag är en tävlingsmänniska. Jag gillar att pressa mig. Mitt marathonresultat på 3.35 var en sjuk Runner’s high. En prestation betyder mer än så mycket annat. En känsla av att man har gjort något. En underbar känsla. En känsla av framgång. En känsla av odödlighet och kraft.
Jag tycker om ruset man får efter ett endofinfyllt långlopp. Känslan av pigga ben som flyger fram.
Jag älskar känslan av att ”det här är rätt”. Jag känner verkligen att det ”här är rätt” när jag springer. Det låter säkert överdrivet men ibland känner jag verkligen att ”det är det här jag ska göra”. Alltid. Springa. Hela tiden. Att behöva gå är bara ett nödvändigt ont, löpningen är belöningen. Så känner jag ibland.
Ibland tittar jag ut från kontoret och det skriker i hela kroppen. Jag vill bara springa hela tiden. Det är det som driver mig. Impulsen inombords.
Så summa summarum är det nog en hel del olika saker som driver mig. Glädje, vilja, prestation, kraft och mycket mer. Dessa är mina känslor. Är det någon som känner likadant? Vad driver dig?
Run Mirre Run! Klart som tusan du ska springa, men stanna upp ibland och känn doften av rosorna också, njut, men klart är nog att du lever i nuet när du springer? Du är en glädjesmitta och inspirationskälla och om allt går vägen och jag följer dina tips och råd och kryddar dom med mitt egna förnuft så ska jag klara GBG-varvet och Lidingö nästa år, tack!
Shit Miranda – det var ta mig fan det bästa inlägget du skrivit på länge (alltså fatta mig rätt nu, jag menar inte att det andra är dåligt, men detta var så TRÄFFSÄKERT!!)
Att få känna att man lever och kan pressa sig lite till är fantastiskt, vare sig det handlar om att utmana sig själv att springa 10 km eller 50 km. Alla har vi våra egna utmaningar!
Jättebra inlägg!!!!! Måste erkänna att jag kollar din blogg säkert upp emot 10 gånger om dagen!!
Ja, visst är det så? Enfordinruset är svårslaget, pigga ben är underbart! Men inte är det alltid en dans på rosor. Ibland har jag haft så ont så jag gråtit, benen har värkt, fötterna har varit fulla av blåsor, jag har mått illa och frågat mig själv varför jag håller på med detta. Och svaret är väl just det: för att jag kan! Det gör ont för alla så man springer ultra. Ska man komma sig över 100 miles på ett dygn, som jag har klarat av, så gör det ont. Men känslan efteråt är underbar. Och därför vill jag springa, hela tiden!
Det som driver mig är främst frisk luft, men också möjligheten att överraska min omgivning. Hehe… ”Nämen jag sprang ett maraton förra helgen… Ach, det blev 19 kilometer terräng nu på morgonen” Det är ganska kul att kunna slänga ur sig sånna saker. Droppa dem och invänta reaktionen :D