Mia är smart. Hon säger att hon laddar upp sig själv.

Jag skulle nästan kunna sticka ut hakan och säga detsamma. Skulle gå fint ihop med mitt Nickname Duracell-Mirre dessutom. Inte för att man vågar vara för kaxig heller.. då lär man ju säkerligen inte kunna gå imorn *ta i trä***.

Men helt ärligt.

När jag börjar springa efter 1-2 vilodagar känns det segt. SEGT. Hög puls. Jobbiga, tunga steg. Sedan, sakta men säkert kommer jag in i det. Kroppen säger ”AJUUUSTE, det var ju det här vi kunde…ajuste, såhär gjorde man…!”

Det låter säkert jätteknäppt, men mina träningsdagar tisdag, onsdag och torsdag går ju av bara farten. Jag är -IGÅNG-. Starten på lördag morgon däremot – den är seg. Som att kroppen har glömt bort vad den sysslade med.

Så när jag startar på söndag morgon vet kroppen vad som gäller. Trots 30km i benen sedan dagen därpå. ”Det här sysslade vi ju med igår ju.. inga problem”. Slipper jag breaken som slipper jag segheten liksom? Istället blir ju stegen vara lättare och lättare.

Jag upplevde samma sak när jag var i Portugal i mars. Jag sprang 18km första dagen, därefter 52km på ándra dagen, och den tredje dagen 25km. Man kan ju tro att man skulle vara seg och sliten, och visst tog det på krafterna men det var som om man kom in i en fas då det helt enkelt var fullständigt naturligt att springa HELA TIDEN. Gången, det var den som var konstig. Det var när man gick som man kom ur gängorna. Som om det var det som rubbade ens naturliga rytm. På samma sätt som vilan nästan rubbar löpflytet nuförtiden.

Kanske är det därför jag har svårt för vila. Kanske för att det alltid ska ta emot efter en eller två vilodagar. Kanske för att jag blir besviken varje gång – för att jag förväntar mig superpigga och starka ben – men upplever trötta och sega ben innan jag kommer igång igen?

Någon som upplever samma sak?

Eller är det bara mina ben som laddar upp sig själva med mil och bara blir bättre och bättre för varje kilometer som läggs bakom..?