Springsug. Shit vilket fult ord. Men springnödig var ju ännu värre.

Men jag tror ni förstår vad jag menar.

Jag har inte nämnt det än, men ni har säkert misstänkt det. Det debatterades ju herregud i kommentarerna ”Kommer hon att kunna låta bli att springa?”

Som tur är ska jag inte gå ut och erkänna att jag sprang, för det gjorde jag inte. Det har varit ett totalt no – no. Jag hade verkligen bestämt mig, och 5 dagar är ju faktiskt inte en evighet. Även om det är längre vila än någonsin tidigare i år (förutom pga sjukdom).

Men.

Jag ska berätta en annan sak för er.  

Jag har något medfött sug. Springsug.

Från första stund så kände jag av det. Jag ville springa. Jag ville springa till varje pris.

Löpglad Miranda

Varje gång jag kom ut i friska luften under denna vecka har jag velat springa. När jag klivit av pendeln – springa, när jag kommit ut från jobbet – springa, när jag lämnat hemmet – springa, när jag suttit på kontoret och sett storm utanför – springa, när jag har suttit på kontoret och sett solen utanför – springa!!

Jag har försökt förklara för mina vänner, även de mest löparfrälsta, men de förstår mig nog inte riktigt. Alltså jag vet inte hur jag ska förklara detta men jag skulle nog helst vilja springa just hela tiden.

Varje gång jag känner frisk lust, varje gång jag är utomhus, varje gång jag tar ett steg… då vill jag springa.

Jag fantiserade ju till slut om att jag såg mig springandes där vid sidan av bussen, på trottoaren med driv i steget.

Är det då man kan kalla sig en riktig springnörd? Löpartok? Löpberoende?

(Btw. Känner du likadant så springer du förstås Vintermaran med oss imorn!)