Nu blev det visst bråttom, så det får bli ett snabbt inlägg.

Bild på Mirre i nytvättat år. Gott nytt år på er!!!!

Det var minst sagt vackert ute idag. Strålande sol, blå himmel, vacker vit snö överallt… helt underbart. Supersällskap iform utav mamma och frisk härlig temperatur ute.

Dock så kändes det inte så vackert. Segt och slitet faktiskt.

Blev så himla besviken. Jag som hade tid för många mil denna dag. Lekte t.o.m. med tanken igår om ett riiktigt långt lopp. Men nej, nu var det faktiskt lite kämpigt för att avverka ett par kilometer. Helvete?

Men som tur var hade jag med mig superMorsan som höll mig på gott humör. Mamma fick en Garmin Forerunner 305 av oss i julklapp och hon är helt kär i den redan! Jäklar, nu vet vi var mitt kilometerknarkande har kommit ifrån…

Men så, efter ca 10km släppte det. Jag fick lägre puls, lättare steg och njöt. Jag vet inte varför det blir sådär ibland, men det händer. Skönt var det i alla fall att bli av med segheten. Hade känt mig ovanligt sliten både under dagens och gårdagens lopp trots korta träningspass.

Tog det som en vink om att det kanske har pushats lite för mycket på sista tiden, och kroppen vill ha vila. Så trots att det kändes enkelt helt plötsligt så styrde jag kosan hem väldigt tidigt och idag kom mamma hem på fler kilometer än mig. Grattis mamma till dina 15km!

Själv stannade jag på 13km och ett helt makalöst årsrekord ändå. Som skall presenteras senare. Nu ska hår torkas och smink ska på. Nyårsmiddag ikväll, härligt. Ni får en bild på klänningen sedan ;)

Nu tar vi nya tag. Det var vackert trots uteblivna mil idag. So what egentligen, 2010 var the shit ändå!

Någon annan som njöt av solen?!

Årets sista löppass ska nu avverkas i STRÅLANDE SOL!

Underbart, underbart!

Nu springer vi in årets sista dag tillsammans!!!

Miljoggen hem från jobbet blev ju en semesterjogg! För att nu  har jag semester! Weeeeiii!

Strunt samma att det var en halvdag som inte alls blev en halvdag, skit samma att jag inte fick i mig någon lunch och saknade energi under löpningen, strunt samma att det var årsbokslut och en helsickes massa att göra, strunt samma…

…för att nu har jag massor av dagar ledigt och ett nytt år är snart här!

Jippi!!!!

Ja gott folk. Tänk om man bara hade vetat vad år 2010 skulle föra med sig? Jag drömde om långa distanser året innan men de ansågs snudd på omöjliga i mitt huvud. Ett år senare är 50km faktiskt överkomligt vilken dag som helst?!

År 2010. Ett år att minnas. MINST SAGT!!

Här har jag gjort en liten mysig sammanfattning med länkar till diverse ting; upplevelser, minnesvärda inlägg och annat smått och gott.

JANUARI

Jag flyttade hem från norra Italien i mitten av januari efter 8 månaders arbete, lämnade mina underbara berg där löpglädjen hade infunnit sig igen. Njöt av att vara hemma igen trots allt, i kylan och med familjen. Kände mig dock lite vilsen med varken arbete eller skola. Tränade istället.

Sprang otroliga 33km i mitten av januari och fullständigt chockade mig själv! Det var SÅ stort. Första gången jag avverkade 3mil igen sedan sommaren 2008. Lyckan var gigantisk! Bloggjoggarna hände, och vi firade Löpningens dag . Blev lite SVD-kändis och var lycklig över ett nyslaget mängdrekord på 68km. Löparglädjen var tillbaka med besked!

FEBRUARI

Gjorde laktat-test och skrev om min målsättning ”Att komma i mitt livs form – igen ”. Den 13e chockade jag mig själv och många andra när jag gick och BLEV ULTRA! 71km avverkades på Erövringen av Kungsholmen. Jag hade bara sprungit som längst 33km de senaste 3 åren , sedan sprang jag 71km i ett svep och lyckan var fullkomlig! Trotsade lite Klass2-varning på Råsta Runt , konstaterade att jag var ett träningsfreak och dejtade Mr Löpband .

MARS

Med i Runners World och var hög på löpning. Åkte till Portugal och sprang den berömda 5-milaren , tätt följt av 25km dagen därpå , och ytterligare bergspass på 43km, innan vi tog en löptur över till Spanien och hem till Svedala igen med sammanlagt 161km i benen under veckan. Sedan kort därefter sprang vi in våren på Vårens första långlopp , jag blev en superhjälte och lyckades dra igång en stor bloggdiskussion kring beach 2010. Det var skojigt värre. Manglades sönder på militärträning och skrev Del 1 om min träningsbakgrund. Premiärmilen avverkas på 44.40 och någonstans i slutet av mars fick jag ett stort motivationstapp men tack vare läsare hittade jag tillbaka till det goda humöret och jag insåg dessutom att bloggen hade vuxit sig ganska stor på väldigt kort tid! Mars slutade med vackra 320km också.

APRIL

Slog ett helt UNDERBART personbästa på Milano Marathon ! 3.35.00 och den största Runners High’en! Skrev också Del 2 om min träningsbakgrund, började på mitt nuvarande jobb , och hade en väldigt kul dag 1 och dag 2 på BBC.

MAJ

Skrev en massa nybörjartips om löpning och DNS:ade Kungsholmen Runt. Föredrog löpning med löparvänner så mycket att jag aldrig sprang själv. Åkte till Göteborg och sprang det heta Varvet och konstaterade att jag nog var i mitt livs bästa form igen, och löparbloggare uti fingerspetsarna. Boostade med energi inför Stockholm Marathon och satsade stenhårt mot 3.29 och Duracell-Mirre var på gång.

JUNI

Långpass började bli vardagsmat men Stockholm Marathon gick ändå åt helvete och jag började ifrågasätta om det var värt det ? Insåg att jag var sliten och beordrade tävlingsvila , samtidigt som min Milano-upplevelse hamnade i Runners . Bloggen växte och folk ville veta vem jag var? Köpte mig en Merida och började cykla . Sedan plockade jag galenskapspoäng när jag bestämde mig för att springa ut till Ingarö och Midsommarfirandet. En nätt liten 4milarunda innan sillen . Why not?! Började intervalla en mass också och snart kände jag mig odödlig igen..

JULI

Månaden började med 56km ultranjutning i hettan i form utav Hornstull – Järna , och jag mådde toppen. Skrev om min Överträning i del 3 om min träningsbakgrund. Helgen därpå blev det långt igen när vi anordnade URSVIK ALL IN och sprang alla spår i Ursvik. Svårt att toppa men det lyckades vi med redan 7 dagar senare då vi sprang mellan Jönköping och Visingsö för första gången, Visingsö Warriors var ett faktum och en av sommarens absolut bästa helger! Efter alla långlopp bestämde jag mig för att nu skulle jag minsann bli snabb igen, Wisingsö Warriors hamnade i tidningen , jag fyllde 22 år och avverkade mitt första brickpass någonsin.

AUGUSTI

Insåg att jag ville allt. Snabb, stark, uthållig, ultra m.m. Så jag gjorde allt. Sprang Månkarbo Marathon på skoj och knep 3eplatsen, 3 dagar senare maxade jag dagsformen på Iformloppet , var hög på livet och anmälde mig till TEC 100 miles , och avverkade min 3:e tävling inom loppet av en vecka, Midnatsloppet . Klappade ihop och blev efterklok sedan. Men vad gör det när skadan redan är skedd? Överkörd och slut på energi resulterade i 3veckors återhämtning utan träning, men en av veckorna blev en semester i Italien i alla fall.

SEPTEMBER

Nyladdat batteri och Stockholm Halvmarathon sprangs men jag fasade inför Lidingöloppet, kände mig inte stark. Skojade mig runt Kistaloppet och bestämde mig för att ta det lugnt på Lidingö. Värmde upp med 3milajogg strax innan tävlingen och chockerade mig själv när jag åkte hem med en silvermedalj !

OKTOBER

Blev lite bitter efter en negativ kommentar och skrev om det, men blev tröstad ch slogs av hur många fina människor som läser denna blogg.. och mamma började springa igen också, och jag konstaterade att alla kan springa marathon. Hässelbyloppet blev 3mil med snabbdistans , och sedan råkade jag bara springa ett marathon en simpel lördag, blev beskylld för att vara en ”tung långdistanslöpare” och gav svar på tal. Matade galet fiina veckomängder och livet var gott innan jag blev lite hösttrött och orkeslös igen, och berodrade mig själv löpförbud och viloperiod . Upptäckte att oktober innebar nytt mängdrekord ..

NOVEMBER

..och strax därefter var det ju dags för Vintermaran som blev 50km långt! Vintern kom med besked, och likaså snön! Livet fylldes av löpning, löpning och löpning .

DECEMBER

Började månaden med att löpbandsvägra och öka på lite bloggdiskussion , och sedan var det dags för superroliga Tomtetåget ! Som dessutom hamnade i tidningen . Sedan var det dags för det next big thing , Duracell VS Ironman , då jag och Alex tävlade i 12h om vem som kunde skrapa ihop flest km, och resultatet skilde 400m (!!!), den mest absurda förlust man har varit med om?! ..men det blev nog årets största prestation, att helt själv skrapa ihop hela 92km , årets grej, bara en vecka efter Tomtetåget.. och jag fick bara mersmak ! För att klara av det måste jag vara en häst ;) Kroppen repade sig snabbt och snart var det 7Eleven-lopp med inslag av naket, och jag blev även tuff på riktigt när jag sprang 20km i 20 minusgrader! Dessutom sällade jag mig till skaran ”Löpare på riktigt” när jag avverkade 52km under Julafton och Juldagen .

.. och nu är strax året slut.

En himla berg-och-dalbana där löpningen verkligen varit i främsta rummet men det har också inneburit så mycket glädje, styrka och vänner. Jag har haft ett super-år! Sedan när har du hängt med? :)

Men man ska ju alltid sikta högre och 2011 kommer bli ÄNNU BÄTTRE.

Men verkligen, vilket år. Är så extremt stolt över mig själv. Från Noll till Hundra, Duracell-Mirre!

Det är intressant det där med motgångar. Det finns ju så många olika typer av motgångar. Kanske ser man inte de resultat man vill ha, kanske hamnar man på en platå, kanske försvinner orken, eller träningslusten, kanske försvinner träningstid pga arbete och annat. Det finns många ”problem” ibland. Ibland går träningen helt – enkelt – inte – bra.

Hur mycket man än vill att den ska gå bra. Det har vi säkert alla varit med om.

Som idag. Det är inte träningen i sig som är ett problem, utan tröttheten. Förut hade jag stängt av signalerna och kört ändå, inte njutit men ”fått gjort”. Idag är jag smartare och inser att en motgång är det som förhöjer känslan av lycka nästa gång det är underbart att springa.

Det är när det är förjävligt som grunden till ett riktigt lyckorus byggs upp tror jag. Mat smakar ju aldrig så gott som när man har varit riktigt hungrig och lönen är aldrig mer välkommen än när man är riktigt pank.

Så endorfinruset löpningen ger dig är aldrig någonsin bättre än när det har känts förjävligt stunden/passet innan.

Kan väl stämma tycker jag. Ni förstår resonemanget?

Oftast brukar jag kunna bota arbetsstress med ett träningspass. Blåsa ut all stress ur kroppen med en stor dos endorfiner. Det gick dock inte så superbra idag. Lite dålig sömn, mycket att göra och ett huvud som behöver vila resulterade i att jag kastade in handduken. Jag som inte kastar in handduken liksom. Jag tränar mina träningspass.

Men jag såg det bli mörkare och mörkare utanför fönstret, och motivationen dala. Konstaterade att även om jag hade löparkläderna med mig så skulle det ta emot att ta på sig dem. Fastän jag säkert skulle tycka om löpningen när jag väl var ute.. eller inte ?

Eftersom jag drivs till stor del av löparglädje och löparvilja så fattade jag det kloka beslutet att skita i att springa. Springa gör jag för att jag älskar det. Inget annat. Så då kan jag lika gärna springa imorn istället om jag inte känner för det idag.

Arbetsstressen är rätt så okej hanterad nu med en stor mängd naturgodis efter jobbet, kaffe och en stundande mysig middag. Jag gillar verkligen mitt jobb men GUD vad jag längtar till fredagen. Då börjar jag min 2:a semestervecka på 8 månader. Den förtjänar jag banne mig till 300%. Jag vill ladda batterierna och springa i ljuset. Det ska bli underbart. Vi ska bara klara av årsboksslutet.

Så idag blev det frivillig vila. Wow inte varje dag det händer. Är nästan stolt.

Men ni tränar väl åt mig va?

Livet är gott och distanspassen är numera 2mila-långa! Som Baloo sa ”Utan beessväääär!”

Mötte upp min partner in crime, Therese, som efter 3 veckors exil i Argentinga ÄNTLIGEN skulle få känna på modden igen. Stackarn, men ändå, hon har haft det gott - hon var ju t.o.m. solbränd!

Vi hade bestämt ett ”lets catch up” pass tillsammans och som vanligt så blev det som en fika i löparskor. Samtalsämnena haglade medans vi passerade Norrmälarstrand, City, tog en sväng runt Blasieholmen (som det heter?), gamla stan, slussen och Södra Mälarstrand. Då hade jag runt 12km i benen när vi svängde av mot Hornstull och Tessans hoods.

Visst hade jag kunnat vända och jogga tillbaka mot mina grejer borta i city, men tanken var ”hm.. bara 12km..nänänä…” så jag hängde på min partner in crime längst med Årstaviken bort till Skanstull. Kram och hejdå och vände skutan. Tack för passet vännen!

Allt hade gått som en dans och jag hade bara njutit av löpningen tillsammans med kompisen min. Men när jag vände slog motvinden på, det var kallt, jag blev helt plötsligt trött, hade glömt ipod:en hemma så helt utan musik, den vackra vinternatten blev mörk och kal och modden gjorde sig rejält påmind. WTF?!

Kalkylerade i huvudet. Okej. Hade 5km kvar. 5km liksom, det är ju ingenting för mig, vad är problemet?

Så jag ökade takten istället. Försökte tänka att det måste vara lite tufft om man ska förbättras. Jag som bara ville mysjogga.

Tempoökningen funkade perfekt och snart njöt jag av löpningen och farten. Fart! Vad händer? Kanske, kanske känner kroppen att ett nytt år är på gång, kanske känner kroppen av att det ska börjas intervallas snart? Kanske. Vem vet?

Mosade på länsgt med Årstaviken tillbaka, upp och ner över Västerbron och längst med NorrMälarstrand. En sista rusch och en halvmara var gjord. Ett distanspass nuförtiden. Done is done.

Kvällen var helt plötsligt vacker igen, och Stockholm visade sig från sin vackra sida. Så det kan gå :)

Fler som slirat på modden?