Hejsan allihopa. Snart är det dags för julfest med jobbet. Himla skojigt kan jag meddela. Julbord och utekväll.. typ bra mycket jobbigare än ett marathon.

Höhö. Skämt. Eller inte ;)

Jag vill bara skriva några ord om distans som jag har funderat på. Utveckla mitt resonemang om ”vägen till längre distanser” som jag var inne på redan på mitt 92km-inlägg. Den 14:e december 2009 sprang jag alltså 30km igen efter 3år.. Det var makalöst, precis som jag skrev. Det var fantastiskt, otroligt och fullkomligt underbart. Jag hade inte sprungit så långt sedan Lidingöloppet 2006, dvs sedan min överträning hösten 2006. Så det var liksom ett kvitto på att jag var på väg tillbaka.

Tänk om jag hade vetat då vad hela år 2010 skulle bjuda på. Att jag ett år senare skulle avverka 92km; marathon som träningspass, 2milare som kvällsrundor, ett antal ultror, utflykter m.m och en hel otrolig drös kilometer. Nej jag hade ingen aning alls.

Men himla tur att jag inte visste. För att precis som jag skrev innan, jag har verkligen njutit av 2010. Njutit av att se att kapaciteten bara blivit större och större, huvudet bara blivit tuffare och tuffare och löpningen bara blivit roligare och roligare.

Jag har verkligen fått ha skoj. Varje framgång har boostat självförtroendet och för varje förbättring har ytterligare endorfiner funnits sin väg in i mitt huvud. Jag har verkligen känt av hur allt bara vuxit och vuxit.

..och nu ser jag fram emot ännu större steg. Ännu fler endorfiner och förbättringar. Vem vet hur långt man kan springa någon dag egentligen? Men jag vill inte hoppa för långt framåt, utan jag vill ta steg för steg. Ta små steg och se kapaciteten förbättras och glädjas åt det. Roas av varje meter.

Så dröm inte om att gå från milen till marathon direkt. Utan låt det ta tid och njut. Njut av varje kilometer du springer längre eller varje steg som blir lättare. Det är ändå klockrent det där gamla ordspråket om att det inte är resultatet; utan resan som är värt allt.

Ja det är banne mig resan. Resan är roligast. Och det ni vad det bästa är? Resan tar aldrig slut. Det är positivt! Vi får ha en kul resa så länge vi vill och känner för det. Jag älskar denna resan mot bättre och bättre kapacitet. Så länge man inte glömmer att uppskatta den nivå man ligger på under resans gång. Värdesätt din nuvarande kapacitet även om du drömmer om bättre kapacitet. Det kommer… och du kommer att ha kul på vägen dit.