Årets första marathon!

Alltså JIIIPPPPPIIIII!

Inget marathon varken i tävlingssammanhang eller träningssammanhang har tagit mig 4h23min tidigare.

MEN

Detta marathon rankas högt ändå, av många olika anledningar kan jag meddela. Shit vad stolt jag är. Det var en kamp, men jag vann! YESSS!!!

Just nu värker mina ben som aldrig förr. Herregud.. och det är inte för att jag sprang 25km i förrgår kan jag meddela, utan det är pga dagens underlag.

Så hur gick då detta till?

Jo tanken var väl att stiga upp, springa en lite längre runda på ca 2mil och ta till vara på eftermiddagen. Blev inte så mycket att ta till vara på till slut kan jag meddela, eftersom det var kväll när jag var hemma..

Mötte upp SuperMamman för en liten snabbisjogg. Hade sovit dåligt under natten så jag sov till slut så mycket som jag vågade utan att bli sen. Smällde i mig lite supermysli och en äggmacka, fyllde camelbacken och gav mig av. Ett nyårslöfte är ju att alltid ha vatten med mig på längre pass, och jag kan ju inte bryta det första veckan. Vi styrde kosan mot Ursvik, innan mamma begav sig hemåt igen. Snabba men ack så värdefulla 4km tycker jag!

Sedan skulle jag försöka på bästa möjliga sätt ta mig de sista 2km av milspåret, för att komma ut mot Kista-hållet. Solen strålade, det var ca 10minus och spåren var fulla av skidåkare. Det var en fantastisk dag. Jag kämpade i mittrännan för att verkligen inte förstöra några spår, men jävlar vad mycket upp och ner det är, och dessutom när man har noll grepp – var skittufft! Trodde aldrig dem där 2km skulle ta slut!

Sedan skulle jag ta mig över en äng där det fanns allt annat än ett upplöpt spår. Det var ju bara drivor med snö, jag kämpade och kämpade och fightades mot klockan. Hade ju noll marginaler för att hinna med min lunchjoggsdejt, då jag inte hade haft en tanke på att det kunde ta mig så lång tid att passera genom ursvik. Men det var tufft! Ja titta på bilden så får ni en aning om hur det var…

Smällde på med en massa mjölksyra i benen och kilometer 5, 6 och 7 hade mysiga pulsnivåer på ca 185slag/min. (Dvs 90% av min maxpuls). Jo men visst. Varför inte… tööffftt…..

Ner i 165 i puls igen, jo man tackar, och så dejt med Mia! Världens bästa MarathonMia förstås! Vi tog en svängom längst med Järvafälten och kroppen kunde börja försöka jobba bort den där mjöksyran. Vi snackade om säkert 3 av 300 ämnen vi skulle kunna behöva avverka ;)

Mia "har varit med från start" när det gäller min lilla ultrakarriär och jag har haft henne som förebild från dag ett. Hon är otrolig, och ger så mycket energi till andra också. Jag tror vi försåg varandra med galet mycket energi under den lilla lunchjoggen vi tog i den vackra, strålande förorten.

Så styrde jag återigen tillbaka kosan mot Ursvik. Det var antingen det eller miljonhuset och då ger garanterat Ursvik en bra mycket vackrare vy. Trots snöpulsandet. Försökte leta upp någon mer duglig stig utan att bli påkörd av skidåkare (hjälp??!!!) och hittade ganska snart en byggtrafikled. Njöt verkligen av den löpmiljö som erbjöds…

Sedan kom förstås en stor lastbil och tog upp hela väggen. Skulle bara ta ett litet steg ut i kanten på vägen, men råkade visst trampa ner i en meter lössnjö och VIPS! så försvann Miranda. Hahaha… Måste ha sett superroligt ut för chauffören. Haha… kodak-moment..

Hoppade upp ur snön och gav mig vidare. Tog mig an snön som en utmaning! Där, då i solen, där fanns bara JAG och SNÖN!

Hade sjukt kul åt att springa och pulsa om vartannat. Hittade ett ridspår som gav mig en rejäl utmaning men jag slapp i alla fall både lastbilar och skidåkare. Sprang på ett helt okänt spår för mig, och jag som ändå nästan har vuxit upp i Ursvik. Weeeieeiieieieie där kom jag farande!

Tror säker jag skrek "Kaaaooowwwbangaaa!!" någonstans där mitt i, men det var en UPPLEVELSE! Inte behöver man åka långt för en upplevelse, det finns ju en att hitta precis hemma! Hela jag fylldes av glädje och jag påmindes återigen varför jag sysslar med detta, GLÄDJE!

Om bara ALLA KUNDE FÅ UPPLEVA DETTA!!

Nackdelen med att leva rövare fullständigt i snöpulsandet var att man blev galet trött efteråt. En backe och helt plötsligt har man maxat upp pulsen i 195 slag/min. Hoppsan!

Sedan tog jag en bro någonstans från en del av Ursvik över till något annat som visade sig vara Överjärva Gård! Härligt, här har man ju tidigare i livet sålt smycken på julmarknader, och är dessutom vän med de som sköter om gården. En liten aha-upplevelse. "Är det såhär det sitter ihop?!"

Tuffare 2mil än vad jag var van vid men jag styrde gärna kosan ännu mer åt ett håll jag inte hade koll på. Passerade Ulriksdals station, och så visade det sig att stigen var på väg mot Vasastan. Varför inte?

Så snart jag slapp snön så gick jag upp i tempo av bara farten, är det såhär man springer? ;)

Mot city och helt plötsligt skyltar om Haga Norra. Mot Haga Norra istället! Koppartälten, Hagaparken och Brunnsviken!

Brände loss 5km utan problem och började leta mig vidare mot vasastan igen för nu behövde Miranda kaffe och energi! Viktigt att fylla på, tack gode gud för att jag var klok nog att ta med mig en bar och camelbacken idag.

Det blev en latte och en fralla. Sjönk ner himla enkelt.

Här började jag nog fundera på marathondistansen. Ska jag? Benen kändes pigga, vi kör!

2km senare kändes benen tvärtom. Allt annat än pigga. haha. Snöpulsandet och mjölksyran gjorde sig påmind. Meeeen jag hade ju typ bestämt mig. Hoppa av det nu?

Visste kunde jag, men jag ville inte. Ingen behövde få veta att jag hade vikit ner mig eller så, så varför fortsatte jag? Jo för att det blev en utmaning!

Tunga ben och 15km kvar. Fixar jag?

..och nu hade jag för övrigt tagit mig in till city. Passerade slottet och gamla stan och visade turisterna hur hurtiga vi svenskar är. Tog en sväng längst med Norrmälarstrand och snart var det bara en mil kvar mot maran. Även om det var segt så viker man ju inte ner sig.. och tänk vad mycket man hinner se på en långrunda!

Marathon kan ju verka som en överkomlig distans för mig.. och det är det väl antar jag: Jag vet att jag kan. Men idag så förvånande jag mig själv ändå, jag bet ihop. I did it!

9km kvar. Vände kosan hemåt. 8km kvar. Vem kom på den dumma idén om marathon?? 7km. Pampas Marina. Vackert. 6km kvar. Maaaaaaat. 5km kvar. Jag vill ha en varm dusch, kalla Sverige. 4km kvar, godis damnit!

.. men så.

3km kvar. Weeeeiii. Snart så!

2km kvar. Bara 2km kvar. Jippii 4mil!

1km kvar. I rock!!

42,2km avklarade!

De tuffa tråkiga, jobbiga delarna glöms bort och bara de endorfinhöga levnadsglada bitarna minns!

JIPPI!!

Jag gjorde det, yes!

Nu: superkompensation. Kaffe och godis. Nyårlöftet om mindre godis kan knappast räknas på marathondagar ;)

Årets första marathon – done!