Det känns skittråkigt. Jag var öm i halsen i måndags. Pyttlite öm i halsen i tisdags. Knappt öm i halsen igår.

..och nu. ”Typ inte öm alls” i halsen. Men ändå så att det preciiiiiis så att det inte känns som om man är hundratio.

Skit också. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Hade det tänkt bryta ut så hade det gjort det redan i måndags, eller tisdags. Men jag känner mig varken sjuk, snuvig eller hängig eller så. Bara verkligen PYTTE-öm i halsen. Så jag är lite i valet och kvalet just nu.

Jag är inte ens dålig i halsen, eller har svårt att svälja, eller något alls. Bara som sagt pyttelite, skulle säga att jag känner mig 98% prima. Men man har ju tränat förr när det har känts som om något har varit på väg bort, bara med resultatet att man får en smocksmäll morgonen därpå. Men jag är ju liksom inte dålig egentligen..

Gaaaaa… gud vad frustrerande. Är verkligen i valet och kvalet. Jag har ju för tusan inte sprungit sedan i söndags. Jag LÄÄÄÄNGTAR.

Förra veckan torsdag kväll hade jag ju för guds skull sprungit två marathon redan! Denna vecka nada. Visst är det återhämtningsvecka, men herregud så jag vill springa.

Jag blir lite frustrerad bara. Men vem vet. Kanske – kanske – kan jag t.o.m. vara smart nog att vänta tills imorgon. Det kommer kräva all mental styrka mot all fysisk styrka, eftersom jag egentligen känner mig frisk och pigg. Men jävlar om jag tar en 10km-runda och pajar resten av fredagens, lördagens och söndagens löpning. Det får ju INTE hända. Jag har ju unnat mig 50km även under återhämtningsveckor.. och jag har ju trots allt 3 dagar till att förbruka dem på. Hehe.. långlopp.

Men usch det är svårt. Man måste vara klok och tänka att ”en dag till är väl inte hela världen” även om det känns så. Frustrerande. Botten.

Vi får väl se om jag lyckas hålla i det ikväll. Ställ mig inte inför rätta om jag inte lyckas. Det är dock väldigt modigt att blogga om sådant här, när jag vet precis hur snabbt jag kan falla för impulser. Men jag ska försöka hålla mig borta från löparspåret. Frågan är om inte lite styrka är ok trots allt. Men blä.. jag vill ju springa (barnslig blir man också när man inte får springa som ni ser).

Måste tänka långlopp lördag och söndag. Långlopp lördag och söndag. Ingenting får komma ivägen för dem. Långlopp lördag och söndag.

Varför är det så lätt att rekommendera andra att hoppa träningen om de inte är hundra, men när det gäller en själv så är det skitsvårt?