Ni som har hängt med här i helgen kände ju till min vånda över en viss idiotisk statusrad på facebook.

Jag skrev att för varje ”gilla”-tryckning under fredag eftermiddag skulle jag springa en kilometer i helgen. Hoppades på ca 50km för att på så vis känna sig lite motiverad inför helgens löpning. Chockad inser jag sedan att jag har lovat bort mig till 78km löpning i helgen?

Okej. Lördag morgon var lite tuff. 78km. Hur i helvete? Mina ben var ju fortfarande trötta efter torsdagens hårda träning. Men men, jag gav mig ut, och chockerade mig själv. Efter en tuff start avverkade jag mil efter mil, och var hemma 50km senare.

Så när jag vaknade imorse hade jag ”bara” 28km kvar att fixa. Bara och bara. Inte direkt ”bara” dagen efter 5 mils moddlöpning. Det meddelade mina ben mig imorse i alla fall.

Gnatade framåt. Sket fullständigt i tempot och gick i backarna. Usch så jävla segt. Tack och lov fick jag sällskap av mamma. Tanken var att springa en förmiddagsrunda på ca 14-18km för att sedan ha en kortare runda att avverka på kvällen för att till slut få ihop mina 78km.

Mamma drog på tempo direkt..starka mamma. Men sedan rullade vi fram tillsammans i 6.30tempo. Långsamt för min del förstås, men absolut det enda jag fixade för dagen. Mina ben var tunga. Sega. Men ändå var det inte omöjligt att avverka kilometer efter kilometer.

Mamma joggade på starkt också och snart hade en mil passerat. 18km kvar! Ajaj. Vafan. Pannnnnben fram.

Slet lite på mig mentalt, att ha averkat 60km denna helg och ändå ha 18km kvar. Men det är bara att ha tålamod. En fot framför den andra. Egentligen var jag ju inte fullständigt körd heller, inte på långa vägar, och snart blev det lite enklare.

Så bestämde sig mamma för att hjälpa mig ytterligare framåt och efter en snabb kaffe på gröna stugan tog vi en extra runda runt Lötsjön och sedan hem till päronen. Väl frame hade mamma sprungit 20km. För första gången på 11år!!! Fattar ni!! Mamma var med andra ord den som stod för prestationen idag!!

När jag skulle lämna mamma hade jag 5,5km kvar. Brrrr….. då var det tungt. 50km dagen innan plus dagens 22,5km gjorde sig påmind. Shape it up Mirre! Kämpa!!

Slog på mp3:n och en av favvosarna dök upp, ökade takten. Helt rätt taktik, för att när jag väl ökat så slutade jag inte. När det sedan var 4km kvar så sjöng jag med låten och kände mig stark! Riktigt stark!

På något vis blir jag alltid starkare efter 20km, som om kroppen bestämmer sig för att nu är den minsann uppvärmd? Segstartad kropp man har. 3km kvar. 2km kvar. 1km kvar. Närmade mig hemmet. Hemma med 27,7km. 300m innan mål.

Men vafan. Tjugoåtta? 2:a och 8:a. Inte snyggt. Skulle jag aldrig stanna på i vanliga fall. Jag som älskar HEEELA mil.

Så vad gör jag?

Jo jag bara passerar hemmet och fortsätter framåt. En grym låt pumpar i öronen och jag ökar. WEEEEIIIIIII!!!

Vid 29km skrattar jag åt mig själv och vänder hemåt igen. Vrålar ett snabbt lyckligt ”JAAA!! jAG GJORDE DET!”

Så jävla stark. Jag är så jävla stark ibland. Inte mina snabbaste mil, men det blev ändå 8 stycken ;)

YESSS!!!

Väl hemma. 30km done! Dagen efter 50km. Yes!! Yes!!

80km avklarade denna helg. YESSSSSSS!!!!!