Jag och Thomas snackade väldigt mycket om TEC i onsdags. Ja ni vet den där 100 miles-tävlingen jag ska springa den 9e april. 161km. Läskigt värre.

Jag har börjat tänka mer och mer på det nu. 57 dagar kvar. Ingenting ju! Surfade in på sidan och insåg att jag har bra mycket sämre koll än jag trodde.

”Under loppet förväntas löparna bära med sig vätska, mat/energi och påslagen mobiltelefon. Klädvalet skall vara anpassat till rådande väderförhållande. Under natten skall bra reflexer (helst reflexväst) och lyse samt även enkel reservlampa och reservbatterier tas med. Det finns många klassiska berättelser om lampor som slutat fungera under ultror − även från TEC. Efter 50 miles ingår också räddningsfilt (aluminiumvarianten) i den obligatoriska utrustningen med tanke på risken för hypothermia.”

Okej. Jag måste med andra ord köpa hem en filt, låna en pannlampa och skaffa reservbatterier. Samt fundera på vad jag ska ha för väska med mig. Sedan är frågan kring maten också. Jag är rätt så bra på att äta under långlopp, men jag har inte än ens funderat på vilken energi jag skulle använda. Känns ju lite nervöst att komma på det nu. Men men..

Sedan så har man ju möjlighet att få en medlöpare under tävlingen:

” Att utnyttja pacer är tillåtet efter 100 km. Pacer är också tillåten efter mörkrets inbrott om detta skulle inträffa innan löparen passerar 100 km. Högst en pacer åt gången per löpare. Pacerns roll är att vara coach, farthållare och att ge en extra trygghet och säkerhet åt löparen. Det är inte tillåtet för pacern att bära saker åt löparen eller på annat sätt fysiskt hjälpa löparen framåt. ”

Jag och några av mina framtida pacers efter Lidingöloppet 2010. Jävligt trötta hela bunten..

Jag hörde av en kompis att det blev mörkt efter ca 80km. Perfekt, då får jag pacerhjälp i runt 80km. Nu måste jag strukturera upp mina kära vänner som har anmält sig. Jag kör på några få, säkra kort. En sak är säker och det är att jag inte ska ta ett enda steg extra själv än vad jag behöver. Jag räknar nämligen med stor hjälp från mina pacers. Pepp alltså.

Men det där med att bära saker blir jag lite konfunderad kring. Visst måste pacern kunna bära pannlampa eller? Om jag har det själv vill säga. Någon som vet?

Hursom. En del tankar som börjar florera i huvudet. Hur kommer det kännas? Vad ska jag göra om det händer, eller det händer? Vem tar första pacer-rundan? Lätt svar. Det gör min mamma (juste mamma, du läste rätt). Vem ska få äran att få ta sista milen? Och därmed säkerligen bli fullständigt urskälld och gnälld på från en trött, förstörd Miranda. Hur trevlig måste man egentligen vara efter 15mil? Lika bra att be om ursäkt redan nu för allt jag säger efter 80km. När ap-hjärnan kickar in.

Ja, framförallt är jag nyfiken. Nyfiken på hur det kommer gå. Hur mycket fötterna kommer svullna upp? Hur det kommer kännas, vad som kan gå fel, och vad som kan gå rätt? Hur jag lyckas ställa upp i ett 161km-lopp första gången jag springer en ultratävling? Ja. Det finns många frågor.

Men vafan gott folk. Hur nervös jag än kommer vara så är det ju bara att inse en sak; det är första gången och det är bara att njuta. Det som händer, händer. Skit samma. Man kan ju inte kunna allt direkt.. ni vet.

En sak är dock säker. Jag ska runt. Jag bara ska runt.. och nej jag ska inte säga ”Hur svårt kan det vara?” för att det lär säkert vara otroligt, förbannat, djävulskt svårt. Men kul. Ska blir roligt att blogga lite också. Tur att jag vet att jag har er. Det stödet jag hade under utmaningen Duracell Vs Ironman, 92km-utmaningen – det stödet räknar jag med även den 9 april? ;)