När jag började löpträna igen hösten 2009 sprang jag ALDIG två dagar i rad. Ville inte tappa löpglädjen eller slita ut mig. Sprang ca 5km tis och tors och ca 15km på lördagen. Det var mycket då. Men tänk vad just ”mycket” kan förändras.

Sakta men säkert har ju min ”idé” om just vad som är -mycket- förändrats avsevärt.

Våren 2010 sprang jag mer. Men bara ett långlopp per helg. 25km oftast. Det var långt. Bara lördagen så jag kunde vila på söndagen.

Sedan till sommaren så körde jag en liten ”ultraturné” med 4 lördagar i rad uppe på 40-50km. Det innebar att jag minskade avsevärt på mängden under veckorna och vilade alltid stenhårt på söndagen.

Sedan så kom hösten. Jag började springa ännu lite längre. Att jag skulle springa 40-50km på en helgdag förändrade inte längre mina veckodagar. Jag räknade heller inte längre med en trött Miranda dagen därpå. Bokade in middagar samma dagar som marathon. Var helt plötsligt bra mycket mer återställd snabbt.

Upptäckte att jag kunde springa två långlopp på raken. Lördagar och söndagar kunde få varsin 30km-runda. Oftast med piggare ben dagen därpå.

Började springa 20km-race under veckodagarna. Inte längre långlopp i mitt huvud, utan distanspass. Ändrade helt mina gamla idéer om vad som var vad.

Sedan nu vintertid så har mina idéer fortsatts att ändras. T.ex för två veckor sedan. Lördagen sprang jag 50km och söndagen 17km. Sammanlagt 100km den veckan. Tisdagen därpå var jag lite trött. Oj? Sitter milen fortfarande kvar?! Haha, en förvånad Miranda liksom. Men onsdagen var jag återställd och sprang en halvmara i 5.20tempo.

Jag tror att tankarna kring vad som är långt och mycket förändras just i takt med att man orkar mer och mer. När man kan springa längre och längre och ändå känna sig återställd dagen därpå.

Idag vet jag egentligen inte riktigt var min ”mycket-gräns” går. Men jag vet att jag kan springa uppemot 50-60km en helgdag utan att nämnvärt lida dagen därpå.

Det är en häftig känsla. Ni som har varit med och läst sedan hösten 2009 har ju också varit med på resan. Sett hur jag sakta men säkert har avverkat mer och mer mark. Utvecklat min löpning.

Snart ska den här ultralöparwannabien också få tävla i ultralöpning på riktigt också. Jag må ha sprungit många ultror nu, men jag har ju aldrig tävlat i det. Idag är det exakt 60 dagar kvar till 100 miles.

Jag kom inte hit på en sekund. Det har tagit tid. Men ge mig ytterligare tid så ska vi se var vi hamnar. En kombination av vila, mat, tjurskalle, träning och löpglädje är receptet.