Hejsan vänner.
Igårkväll fylldes mitt huvud av tvivel. Tveksamma tankar. Kombinationen: för lite sömn, mycket jobb, efter-mara-trötthet, en och annan nysning, samt insikten att 40mil ska springas innan den 10:e april – ja summa kardemumma bidrog till att jag bara kände mig väldigt liten.
Jag kände mig trött. Egentligen inte fysiskt sliten, men psykiskt trött. Tvivel kom över mig.
Efter att ha gått runt och tänkt att ”100miles fixar jag” så insåg jag hur jävla långt det var. I samma veva som det var lite extra trötthet inbakad i skallen. Det sa stopp helt enkelt.
Kaxigheten försvann. Självförtroendet rök. Godispåsen inhandlades.
Sakta men säkert tog jag mig över tröskeln. Tillbaka till självförtreondet. Tillbaka till ”jag kan springa hur långt som helst”. Tillbaka till naiviteten, kaxigheten och känslan av att JAG KAN.
Fan kompisar, låt INTE negativa tankar ta dig.
Alla kan, ja för fan, VI KAN!!!
För många kapitulerar vid 30km på ett marathon för att de inser hur långt 12km är. Men tänk hur långt de redan har kommit! Tänk på att dippar går över, man orkar mer än man tror, man har fortfarande krafter kvar när psyket ger upp! Vänner, nästa gång det känns tungt – kom ihåg att du kan!
Jag har härmed dumpat mina negativa tankar. Jag är trött, javisst, men det får man vara efter ett marathon och för lite sömn. Jag repar mig. Jag är stark. Jag kan. Jag blir vad jag tror.
100 miles ÄR långt, men hemligheten är väl att dela upp sträckan i delmål. Typ 16 varv på TEC banan. Och en mil, det VET du ju att du grejar som ingenting! Sen är det en mil till, eller ett varv till, osv. :-D
Min fru sa till mig (jag tror hon läst det i RW) att folk började inte gå in i väggen vid 30 km under marathon förrän någon hade skrivit om det. Innan fanns det ingen vägg där. Väldigt mycket är mentalt! Även på 100 miles.
Att bli trött är bara en försvars mekanism från kroppen, inget man behöver lyssna på. Mina favorit citat att ha i huvudet när det känns jobbigt är.
Smärta är oundvikligt lidande är valfritt.
och Pain is just bad shape leaving the body!
Inte för att du har någon bad shape men ändå!
Helt rätt! Tror precis som föregaende talare att pannbenet är största hotet i löpning, farten kan man ju anpassa sa att man orkar…
Det är ju den där löjliga hjärnan som sätter käppar i hjulet hela tiden. Det räcker att man har en dålig dag och helt plötsligt får man för sig att man aldrig mer kommer att orka springa en kilometer.
Nä jag tror att jag skall göra slag i saken och transplantera bort min hjärna. Vad skall jag ha den skiten till? Jag vill ju ändå bara springa och den är inte direkt samarbetsvillig! (frågan är bara hur jag skall hitta hem när jag är ute och springer… Äh, bara jag inte glömmer att ta på mig löparskorna så är jag nöjd!)
Tack för ett peppande inlägg. Man kan ju om man tror att man kan =)
Alla kan! Det är ju det som det handlar om! Vi är skapta för att springa! Tröttheten kommer när man vilar, kroppen bygger upp sig, mobiliserar inför nästa utmaning, det känns! Det är då tvivlet kan komma. Må detk omma, vara och sakteliga passera. Det är högst tillfälligt, orken kommer tillbaka om man ger sig själv hän åt vilan och godispåsen ;)
Även batterier måste ju laddas, eller hur? Du får väl fråga Mr Garmin om du inte tror mig :p
Det kommer gå skitbra Mirre! Du har allt du behöver för att klara allt du vill. Kram på dig!
Så sant det där! Tack för ett peppande inlägg och det var även skönt att veta att också du kan tvivla inför dina utmaningar. Men jag är helt säker på att du kommer klara det, jag ska hejja!
hello excellent blog yea nice job Please, can you PM me and tell me few more thinks about this, I am really fan of your blog.