Herregud nu börjar nervositeten komma på riktigt.

Satt och funderade på tempo och tider. Maxgränsen är 13h. Det är ju faktiskt tufft redan där. Men kan man gå under 12h? Vore ju fantastiskt.

Fast grundläggade mission blir ju förstås att ta sig runt. Att pusha igenom när smärtan väl tar över, eller negativa tankar dyker upp. Att tänka på ett ”happy place” och snart känna av löparflytet igen. Att vara beredd på att slåss. Mot trötthet, skavsår och hjärnmonster.

Men det är okej, jag har börjat programmera hjärnan nu. Den vet att det enda som gäller under morgondagen är att springa. Springa, springa, springa.

Passerar mållinjen på Milano Marathon. 3.35.00 exakt. 42,2km rikare

Till skillnad från TEC tror jag inte att jag kommer blogga under resans väg, eller läsa kommentarer – men jag kommer att veta att de finns där när jag har tagit mig i mål, ytterligare ett motiv till att ta sig framåt starkt.

Kroppen känns energisk och huvudet är på topp. Solen skiner och jag längtar efter att få passera loppets första 2 mil. Sedan är uppvärmningen klar. Redo för marathondistansen. Passerad. Redo att mosa mot 5mil. Halva klar. Snart bara ett marathon kvar. Börja känna smärta. Ett Lidingölopp kvar. Sakta sakta. En halvmara och så en mil. Ett sista litet 7,2km-varv och sedan finns den där.. mållinjen.

Jag ser det och jag ska göra det. Fyfan vad jag längtar efter sista varvet. Dit ska jag no matter what.

Ikväll är det jag som visualiserar loppet och laddar. Fantastiskt.