Läste om de fantastiska tiderna på TEC imorse och kände frustration förstås. Jag vill också springa!
Sagt och gjort. Bytte om och stack ut. Drog på upp i maxpuls. Gick lite. Frustade lite. Kroppen är inte hundra. Kände mig lite som en galopphäst som tvingas till trav. Var är löpsteget?!
Hann dra loss 8km innan jag mötte upp morgonsjoggsällskapet Suss, Thomas och Sara. En trevlig runda runt sjöarna innan jag faktiskt vände hemåt. 15km. Inget mer än så. Fastän Thomas och Sara tänkte fortsätta. Jag som ALDRIG viker av först.
Men det kändes inte rätt. Fastän strålande sol och sällskap. Kroppen var knepig och inte helt hundra. Eller framförallt var huvudet inte med till hundra procent. Löpningen var inte kul som den brukar.
Jag stryker därmed ett sträck över denna helg. Bryter ihop och går vidare antar jag. Eller som Thomas föreslog igår. Springer ett MEC. Mirandas Extreme Challenge. Kanske typ 16 varv runt en mils terrängbana?
Ja, får jag för mig att göra det får ni nog lägga in mig på psyket på riktigt.
Även om det faktiskt skulle vara ascoolt ;)
Jag gillar MEC idén, det kan ju även översättas till Maries Extreme Challenge liksom. Eller My Extreme Challenge. Jag tror vi är inne på något stort här Miranda ;)
Jag har inte alls hängt med över helgen och läste alla dina inlägg på en gång; fyfan vad surt! Men jag är säker på att du kommer igen, det finns väl någon slags knasig mening med allt! =) ”Det är när det blir jobbigt som de starka reser sig” brukar man ju säga.
P.s. det där med MEC låter intressant. Ärligt skulle jag nog inte bli förvånad om du gjorde det! ;)
Det var nog tur att du ställde in igar!
Skönt att komma ut lite ändå :-) Även om det inte kändes hundra. Du får göra en egen utmaning :-D Kanske kan utmana din Ironman igen? ;-)
Införskaffat nya löparskor så nu blir det springa av! Följer din träning också. Trevlig söndag!