Vilka fantastiska kvinnor, vilka fantastiska tider.

Vaknade tidigt imorse och kollade förstås TEC-tiderna direkt. Hela topp tre sprängde ju svenskt rekord!

Åhhhh frustration, jag ville ju också vara med i spåret!!! Sedan kan jag väl aldrig tänka mig att jag skulle vara i närheten av dessa brudar, men inom några timmar skulle väl även jag nå målet till slut.. Mmmm :)

OM det bara hade varit idag. Idag är jag stark. Skit också!

Under gårdagen tog Team Duracell hand om mig.. underbara fina människor. Min syster tog SM-silver i Styrkelyft, det är en fantastisk prestation, men hon är besviken. Jag vet hur hon känner sig förtås, så kände jag hela gårdagen. Ingen bra helg för tvillingarna Kvist (även om jag förstås tyckte hon gick ut och rockade sönder…!)

En som gjorde bra ifrån sig var förstås Alexander, för att han kan inte tävla utan att persa längre. 38.36 på Vällingbymilen var en otrolig prestation.

All over all så var det en bra lördag om man inte tänkte på TEC. Då och då slogs jag av att ”jag borde vara i spåret”, ”undra hur långt jag hade kommit nu” eller ”undra hur det går för dem…?” osv.

Men livet går vidare har jag hört.

Tack för alla fina kommentarer. Det värmer.

Här kommer en glad Portugal-bild, för att minnas löparglädje..