Jag sprang med Mia i torsdags och hon undrade om jag var nervös inför Vätternrundan. Hmm… tänkte jag. Nervös inför 30mil cykel den 18:e juni? Nej inte direkt. För att först ska jag ju liksom försöka springa Stockholm Marathon snabbt, cykla fram och tillbaka till Jönköping och föreläsardebutera.. Så nervös inför Vättern. Nej inte än.

Jag måste helt enkelt gilla utmaningar. Eller bara vara så dum att jag går med på dem. Det ena eller det andra. Förmodligen båda.

För att tävlingsadrenalinet börjar pumpa nu inför Stockholm Marathon. Det är ju stax dags! 5 dagar kvar. Jäklar så det ska exploderas på lördag!

Dessutom är vi bra nära den 1:a juni också, då jag har lovat Järnmannen att vi ska cykla mot Jönköping. Han vill att vi ska ta oss hela vägen till Norrköping första dagen trots att vi båda arbetar halvdag. Jag röstar för 8mil och en natt på ett slott. Romantiskt värre. För att sedan mosa 20mil dagen därpå till Jönköping (och nej jag är inte så kaxig som jag låter). Sedan ska det bli trevligt att få ”vila” benen med långlöpning med älskade Susanne, för att sedan sätta sig på cyklarna igen. Sedan hur tusan jag gick med på att cykla hela vägen hem i ett svep på söndagen  den 5:e juni, det har jag helt ärligt ingen aning om. Jag måste ha varit hög (?). Förhoppningsvis hinner jag ändra på det innan det är dags (hoppas hoppas).

Sedan är det den 3:e adrenalinkicken inom loppet av alldeles för få dagar. Den stundande föreläsardebuten. Shiiit så nervöst och fantastiskt på samma gång.

Man bör nästan börja be till Gud att allting går vägen ;)

(och då har vi ju knappt börjat sommaren…)