Tack för era fina synpunkter från gårdagen! Ett litet kvitto på att jag gör något rätt. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag är för lat för att berätta om den senaste smoothien ;)

Det är så roligt att ni speciellt uppskattar mina lopp/träningsredogörelser, fastän de blir roman-långa. Jag älskar även att skriva dem, det är otroligt egentligen – men när Stockholm Marathon hade avklarats på 3.28, då kliade det verkligen i fingrarna! Ville dela med mig av berättelsen och dessutom återuppleva den igen. Sedan finns de kvar där i bloggen att återupplevas om och om igen.

Många undrar över min träningsbakgrund och jag har faktiskt skrivit en riktigt utförlig historia men upptäckt att alla bilder försvunnit i överflytten mellan mirandasminut.se och mirandakvist.se. Ska åtgärda det så snart som möjligt, men den som orkar med bara texten får gärna läsa del 1, del 2 (hittar jag inte länken till, kan den också ha försvunnit i flytten?!) och om överträningen på del 3.

Jag får jobba ihop en ny story igen, men kort sagt så kan jag nämna att jag har spelat fotboll, innebandy och basket sedan jag började skolan. Slutade med basket och fotboll innan 13-årsålder och satsade på innebandy. Blev ofta matchens lirare och vann JuniorSM-guld ;) innan jag lade innebandy på hyllan hösten 2005. Två månader senare sprang jag lite och anmälde mig till marathon ”för att kan andra springa marathon så kan väl jag?”. Tränade jämt sedan, friskis&svettis varvat med löpning och gym. Tränade andra året på gymnasiet som om ingenting annat betydde något – och det gjorde det inte då; valde bort killar, skola, vänner osv. Totalt fanatisk. Ville prestera, ville satsa och vilade aldrig. Gjorde fina resultat på vägen men efter ca 8-9månaders destruktivt beteende då jag varken åt eller vilade som jag skulle, och bara körde ”fullt ös, medvetslös” när jag tränade så totalsmällde jag in i väggen.

Övertränad så in i hel** har jag förstått i efterhand, även om jag på den tiden inte greppade vad som hände. Försökte i över ett år att ändå ta mig tillbaka men det gick aldrig, det var aldrig kul att träna och jag led av att vara så långt ifrån min forna form. Lade löpningen på hyllan nästan under 2008 och flyttade till Italien 2009. Där någonstans hösten 2009 så hade jag för första gången ett pass som skulle kunna kallas ”Runners high” – efter 3 år av utebliven löparglädje.

Det var startskottet för vad som uppenbarligen skulle bli Duracell-Mirre..

Ni har sett bilden förr ni som har varit med ett tag – min favvoplats i Italien där jag började springa igen..

Jag sprang, jag sprang och jag sprang. Vintern 2009-2010 var löpningen mitt allt igen. Jag trodde jag skulle bli övertränad igen och försökte prioritera vila. Jag var så tacksam för varje mil jag kunde springa och njuta av.. och på den vägen är det.

Idag förser jag kroppen med energi och vila och den presterar. Jag tar aldrig alla mil för givet utan njuter verkligen av dem, och glädjs av att löparglädjen är med mig fortfarande efter 1,5år. Jag kör inte full ös – medvetslös utan känner efter allt som oftast om inte jag ska vila ännu en dag. Visst är jag fortfarande lite crazy med utmaningar hit och dit, men dem växer jag av. Jag vet att jag klarar av dem, jag och kroppen har ju byggt upp vår relation igen.

Så för 1,5 år sedan sprang jag knappt. Idag kan jag inte sluta :-)

Oj, där fick ni en snabb resumé av vad föreläsningen handlade om dessutom, hehe. Exklusive diverse skämt, leenden och detaljer. Men i stora drag.

Hursomhelst, det är det som varit och det är här jag är idag. Nu kan ingenting stoppa mig sålänge jag är lyhörd och smart. Försöker i alla fall.

Vem vet var man är om ytterligare 1-2 år?

Ska bli fantastiskt att ta reda på det!

Trevlig torsdag på er!