Tack för responsen i mitt tidigare inlägg. Ibland tär det helt enkelt att bli ifrågasatt för jämnan. Det är tur att jag har bloggen och ungefär 75% av alla vänner i träningsvärlden. Annars hade jag sannolikt mött mer motstånd än vad jag gör.
Idag så är jag dessutom bortskämd med människor (vänner, familj, bloggläsare) som pushar mig framåt och vill mig väl. Som vill att jag ska lyckas med min löpning och som bara ger mig mer och mer bränsle mot nya utmaningar.
Liksom många av er var inne på så är det min kropp och mina beslut. Jag känner min kropp bättre än alla andra. Så sant. För det gör jag verkligen nu. Jag lyssnar och jag tar beslut utifrån hur det känns.
Jag kör inte över signaler längre utan jag vet PRECIS hur ett pass ska kännas egentligen. Vet direkt om något är fel. Som exempelvis förra lördagen då jag körde ett enkelt 18km-pass med Suss. Det var absolut inga problem och det var hur lugnt som helst. Men jag kände direkt att det inte var så enkelt som det BORDE ha varit. Istället för att skaka av mig det och köra på dagen därpå så sket jag i söndagens pass och vilade måndag. Tisdag var jag fit for fight och hela förra veckans träning var grym.
Jag vet bättre nu helt enkelt. Jag vet när vilka beslut ska tas. Jag kan utläsa om det är ”bra tungt” eller ”dåligt tungt” i kroppen, eller ”jobbigt slitigt” eller ”jobbigt jobbigt”. Om jag är sliten eller om jag bara är trött. Osv. Om det går att pressa eller om det är dags att låta bli.
Ju mer man håller på desto mer lär man känna sig själv.
Men visst. Det vet ju inte dem jag möter. De som tittar på mig med stora ögon och tycker jag är galen och ”borde lägga ner”. Dem som skakar på huvudet och tittar på mina ben och ”undrar när dem kommer gå av?”.
Men skit samma. Då ska jag tänka på er istället. Ni som förstår :-)
Hej!
Jag skulle vilja anmäla mig till föreläsningen i Jönköping den 15:onde. Går det bra att göra det så här?
Nu såg jag vart man skulle vända sig. ;)
Välkommen Pernilla :-) :-)
Härligt att du känner din kropp så bra.
”Känner” du även när saltbalanserna (ex kalium, magnesium, etc) rubbas och när det är nära ett allvarligt tillstånd (det händer att folk avlider på marathonlopp på grund av detta)?
”Känner” du även när det bildas mycket fria radikaler under marathon (så pass mycket att levern liknar en alkoholists)? (enligt överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset). ”Känner” du långtidseffekten av detta?
”Känner” du även gradvis förslitning i leder och brosk?
”Känner” du även, under marathon, när nivåerna av hjärtskademarkörer förhöjs? Eller ”känner” du det först när du vaknar upp på hjärtintensiven (om du vaknar upp)?
Eller skiter du i det?
Nej det gör jag verkligen inte. Om ditt mål var att skrämma upp mig så har du lyckats. Grattis. Jag ska omgående lära mig mer om detta.
Hade du inte haft den dryga tonen i kommentaren hade jag blivit glad över att någon var gullig nog att förmedla risker som finns. Men du vill bara sätta mig på plats tror jag.
Ha ett trevligt liv och akta dig för fria radikaler.
Har du någon gång tänkt tanken att de som tycker att du är galen kanske vet mer än du (och i någon mening kanske till och med har rätt)?
Har du någon gång tänkt tanken att det inte bara handlar om dig och din kropp, utan även om alla de människor som läser din inspirerande blogg och som tar risker de inte skulle ta annars?
Har du någon gång tänkt tanken att många människor kan uppfatta hela din blogg som en smula grötmyndig?
Anna, jag vet ingenting om dig eller vad du har i din ryggsäck. Inte mer än att du verkar ha ett visst intresse för riskerna med fysisk aktivitet. Tyvärr måste jag säga att det är du med dina kommentarer som framstår som grötmyndiga. Dock skulle det vara mycket intressant att ta del av de studier som styrker de faror med långdistanslöpning, eller fysisk aktivitet överhuvudtaget. Hur vanligt är det egentligen att man dör under ett marathon t ex?
Att du tycker att Miranda verkar dryg kan jag inte tyda annat än att du aldrig träffat henne och/eller att du missförstått bloggen totalt. Synd!
Svar på kommentarer (Thomas och Karin):
Mirandas blogg är problematisk i ett flertal avseenden.
Den är skriven av en ung person som för några år sedan hade ett misslyckande med sitt idrottande. Hon övertränade och gick in i väggen och slutade med löpningen. Hon började om igen senare och gjorde samma misstag igen. Kroppen sade ifrån på olika sätt. Från denna situation har hon på nytt satsat mycket hårt och på 12 månader(!) hållit på mycket med löpning och som om de upprepade problemen som hon har haft inte var nog så har hon börjat på med den mest extrema formen av löpning, dvs. ultralöpning (Mirandas blogg).
Till skillnad från vad som är välkänt inom idrotten, vilket exempelvis framgår idrottslitteratur av hög kvalitet, tränar Miranda ensidigt. I förhållande till den tid hon har tränat efter den senaste större motgången så kan hennes idrottande även beskrivas som obalanserat. Allsidighet, att träna balanserat och att gå fram långsamt är välkända framgångsfaktorer som inte bara framförs i idrottslitteraturen, utan som även understryks av våra mest framgångsrika idrottsmän.
I bloggen använder Miranda retoriska figurer. Sådana används för att på ett kraftfullt sätt övertyga läsarna om något. I den korta texten skriver hon ”jag” 23 gånger (egocentrering), och hon gör upprepningar i form av ”Jag känner min kropp…”, ”Jag vet bättre nu…”, ”Jag vet när…”, ”Jag kan utläsa…”, etc. Hon hävdar sig själv i absurdum. Hon visar prov på en mycket tydlig och utmanande självsäkerhet. Hon gör anspråk på att betraktas som förmer än andra genom att exempelvis påstå att hon känner sin kropp bättre än alla andra. Alla andra. I gruppen ”Alla andra” ingår yrkeskategorier som läkare, sjukgymnaster, psykologer, etc. Vad vet Miranda om fria radikaler? Skador på hjärtmuskeln? Antioxidanter? Stressfrakturer? Förslitningar? Hon uttrycker sig föraktfullt och ironiskt om dem som ifrågasätter henne. En bättre matchning med arrogans, dryghet är svårt att få. Det ligger stor trubbighet och stor dumhet i Mirandas utgångspunkter och i hennes sätt att argumentera. Hon utgår från att hon kan och vet allt (trots tidigare misslyckanden och motgångar). Hon har stora blinda fläckar i kunskaperna och tycks vara omedveten om alla de välkända risker som finns. I blogginlägget uttrycker hon sig på ett korkat och ironiskt sätt om dem som ifrågasätter henne. Hon inser inte att andra kan vara mer bildade än vad hon är. Hon har tydligen inte hört talas om att man under en längre tids upprepad belastning kan få stressfrakturer (skelettet når en trötthetsgräns och bryts av…). Grötmyndig är ett passande ord i detta sammanhang. När hon blir ifrågasatt av mig försöker hon försvara sin självbild med den försvarsmekanism som inom psykologin benämns projektion. Hon försöker att rentvå sin svaghet (arrogans, dryghet, grötmyndighet, etc.) genom att föra över den på mig i stället. Men hon inser sina brister eftersom hon tänker lära sig mer, vilket jag tycker är bra.
Hennes inlägg Återkoppling handlar om att andra ständigt ifrågasätter henne. Enligt en artikel om Miranda för ett tag sedan har bloggen 15000 läsare varje vecka, vilket skulle göra den till landets näst största träningsblogg, enligt artikeln. Håller man inför en sådan publik på med extremlöpning i form av marathon och då särskilt ultralöpning som på ett flertal punkter (exempelvis ett flertal välkända hälsorisker) kan ifrågasättas får man räkna med att man nu och i framtiden ständigt kommer att ifrågasatt, med all rätt. Man kan lugnt utgå från att det finns människor bland läsarna som har större kunskaper om näringslära, träning, tävling, skador, etc än vad en enskild person, i detta fall Miranda, kan ha. Mirandas blogg är om artikeln stämmer en av landets mest lästa bloggar och det vilar ett ansvar på Mirandas axlar för bloggens innehåll. Det handlar inte bara om hennes val och om hennes kropp, det handlar också om alla de människor som läser och inspireras av Miranda.
@ Thomas:
Är idrottsintresserad och som du skriver intresserad av de risker som finns. Är definitivt inte någon motståndare till idrott, snarare tvärtom. Dock ska man ha helt klart för sig att all idrott inte nödvändigtvis är bra idrott för hälsan. Två områden är särskilt problematiska. Det ena är elitidrotten, i varje fall på internationell nivå, något som Jonas Colting tar upp. Inom det andra området hittar man exempelvis ultralöpningen då det för detta går att relatera flera hälsorisker.
Det om grötmyndighet har jag behandlat utförligt ovan och lämnar den diskussionen.
Du tar upp faror kopplat till långdistans och fysisk aktivitet överhuvudtaget. Det är inte det saken gäller. Det är ytterlighetsfallen saken i första hand gäller. Jag ingen motståndare till balanserad idrott som är allsidig och intelligent.
De riskområden jag har nämnt är lätt att sätta sig in i genom att läsa delar av den omfattande litteratur som finns inom dessa områden.
@Karin:
Det är ingen skrämselpropaganda, man bör dock vara medveten om riskfaktorerna som faktiskt är väl kända och utifrån den kunskapen fatta beslut som man själv får ta ansvar för. Är det värt, eller inte, att ta riskerna?
Man behöver inte vara uttorkad för att saltbalanserna ska bli rubbade. Det kan också handla om hyponatremic encephalopathy. Flera dödsfall finns i den medicinska litteraturen. Det hände en kvinna då hon drack mycket under ett marathonlopp. Salthalten blev för låg i blodet och hjärnan började svälla, vilket ledde till döden. Det har förekommit flera fall av sådan förgiftning på marathon och andra idrottsevenemang vilket i en del fall har lett till döden.
De fria radikalerna är skadliga molekyler som bildas i större utsträckning exempelvis vid hårt fysiskt arbete. Känsliga molekyler i kroppen är DNA, enzymer (protein) och fleromättade fettsyror. När de skadliga fria radikalerna bildas kan det leda till otrevligheter som infektioner, inflammatoriska tillstånd och starta bildandet av cancer.
Om den gradvisa förslitningen: min kommentar syftade till att få henne att förstå att det finns risker som man nödvändigtvis inte ”känner”, ett ord som hon använde flitigt i sitt inlägg. Ett område för henne och andra att lära sig mer om.
Stycket om hjärtskademarkörer: antalet kollegor som överläkaren har är irrelevant. Att jämföra hård belastning av hjärtmuskeln under en längre tid (exempelvis marathon eller ultralopp) med att sitta stillasittande i ett flygplan eller en bil är irrelevant. Hur kan du veta något om de relativa riskerna för dessa olika slags risker? Om du menar att risken är lika stor som i trafiken och flyget bör vi sannerligen stanna upp och tänka efter. Är det någonstans folk stryker med som flugor är det i trafiken. Med tanke på den senaste flygolyckan (ishockeylaget Lokomotiv) så är din jämförelse magstark. Ökningen av antalet hjärtskademarkörer har visats i flera studier.
Ditt avslutande stycke ger sammanfattningsvis ett mycket ointelligent intryck.
Anna,
Din ton är så riktigt riktigt tråkig, varför denna skrämselpropaganda och fina ord som du inte riktigt behärskar?
En rubbning av saltbalanserna – uttorkning. Det tror jag de flesta känner av innan det når ett allvarligt stadium.
Det här med att fria radikaler skulle skada just bara levern vid löpning, det vore intressant att veta var det kommer ifrån. Fria radikaler skapas ju i kroppen hela tiden men det vore intressant att veta varför de skulle angripa just levern och att det skulle bli permanenta skador under loppet av ett marathonlopp (2:30-5:30h).
Känna den gradvisa förslitningen? Det är väl det som är grejen, att om man nu får en gradvis förslitning så känner man ju inte det föränn sen. OM det ens blir en förslitning, du inser att det kan finnas folk som är förskonade va?
Det här med hjärtmarkörer och hänvisning till någon diffus Överläkare känns bara fånigt (vet du hur många överläkare som huserar på Karolinska). En frisk 23-åring behöver inte oroa sig, inte mer än när man sätter sig på ett flygplan, går över vägen eller kör bil. Olyckan kan såklart vara framme men varför låta bli att göra något som gör en själaglad för att det finns en avlägsen chans att något händer?
Jag vill avsluta med en hälsning till dig: Livet är i grund och botten livsfarligt, man kan faktiskt dö.
Se kommentar ovan
Goaste gumman! Coolaste bruden! Bästa inspiratören!
Fortsätt precis som du gör!
Din ödmjuka inställning kommer att fortsätta ta dej med på fantastiska äventyr. Det är jag övertygad om.
Go girl! Å ge nu Berlin en riktig match!
Kram