Jag har känt mig lite tveksam inför Stockholm Marathon hela våren. Och förra hösten. Var faktiskt inne på att vara farthållare först, men fick svar lite för sent och anmälde mig i all hast för att inte riskera att missa festen.
Föst så tänkte jag ta det som ett träningslångpass för att det stora målet (var ju tänkt att bli) SM på 100km som skulle gå av stapeln bara några veckor efteråt. Jag är ju knappt löpbar 1-2 veckor efter ett maxat marathon.. så det hade varit en rutten uppladdning inför det stora målet.
Sedan så strulade ju knät till det, och då tappade jag tron på SM på 100km, men även på Stockholm Marathon. Eller snanare, ingen idé att riktigt hoppas för då blir man besviken ibland. Jag har ju fått stå över en hel del denna vår, och lärt mig att man inte kan vara med på allt jämt.
Men nu då. Jo knät känns mer och mer stabilt, jag försöker skynda långsamt, jag kommer inte springa något SM på 100km och ja, helt plötsligt känner jag mig i sjukt bra form. Stockholm Marathon uppenbarar sig.. Festen där allt började.
Nog tusan har jag omvärderat situationen. Jag kommer satsa. All in :-)
Jag vet att det kan bli knepigt med knät, och kommer förstås vara aktsam. Men jag har ju faktiskt gjort maradistansen här på vårkanten. Jag har absolut inte samma mängd som förra året, men det är skitsamma, det får gå ändå.
Fram till i början av maj förra året hade jag gjort 1457km (!) i löparskor och iår har jag ”bara” gjort 680km. Crazy. Mindre än hälften. Men jag gråter inte.. för att inför förra årets Stockholm Marathon hade jag bara sprungit 26km, alltså 26km, 2:a 6:a, under 5min-tempo. Helt sjukt?! Ändå slog jag till med 3.28 på maran (4.57min/km). Man kan ju fråga sig hur tusan det gick till… Iår däremot har jag sprungit 130km under 5min-tempo + otaliga intervallpass. Långt mycket snabbare träning än inför Berlin Marathon också, där 3.21 gjordes (4.47min/km). Så jag bör i regel ha chans på perset. OM bara knät är okej, och alla uteblivna långpass inte visar sig efter 30km..?
Egentligen var det väl tänkt att köra den mesta marathon-satsningen på Berlin Marathon iår igen, och springa ultra på vårkanten. Men utan min kära ultralöpning denna vår blir det Stockholm Marathon som gäller. Jag är redo för tunnelseendet igen. Trots en mycket tuffare bana än Berlin marathon så kommer jag göra allt för att gå mot pers. Sub 3.21.59…
En bild från 2006.. jag var tidigt ute och förälskade mig i Stockholm Marathon.
Spennende med nye mål! :)
Helt rätt inställning att ändra målen efter förutsättningarna! Jag ska aggera hejaklack på maran btwn :)
Toppen ;D
Jag håller tummarna för att ditt knä håller. Jag skulle inte ha sprungit om jag var du. New York är för viktigt för mig. Eyes on the prize, Mirre! Eyes on the prize.
Sluta gör mig nervös nu ;)
Jag tror det håller. Fasiken, jag vill ju köra 6timmars i höst.. new york känns på något vis alldeles för långt borta för att jag ska hinna börja oroa mig..
Så länge du har bra folk omkring dig som kan bromsa dig när det behövs. Gissar att gaspådraget inte behöver lika mycket push :)
Gissar att det är för svårt att bromsa dig inför Stockholm nu ;-) och varför skulle du bromsa om det känts bra i knät under de snabbare passen du genomfört?
Du får väl sätta som personligt mål att vara max 20 minuter efter mig i mål så fixar du sub 3:20 om bara jag också fixar den lilla detaljen att ta mig under tre timmar…