Ni vet ju hur jag genomgår en liten identitetskris just nu. Jag har alltid ÄLSKAT asfalt. Alltså. ÄLSKAT asfalt. Ni vet hur andra gillar att springa på platten? Jag har alltid – som sagt – ÄLSKAT att springa på platten.

Annars tycker man inte det är kul att rulla 10mil asfalt.. eller ja, från Stockholm till Gränna på asfalt. Andra människor blir uttråkade av en platt vy som bara sträcker sig längre och längre bort. ”Man kommer aldrig fram”. Grejern är att jag, jag har alltid älskat den typen av vy. Jag vill ju sällan komma fram ändå. Jag gillar att bara rulla, rulla och rulla fram.

Någonstans mellan Mantorp och Ödeshög..

Nu börjar jag verkligen få en identitetskris på riktigt. Asfaltsnörden är liksom utbytt till en trailtönt. Men jag ”spelar i alla lag” just nu (PLAYER-MIRRE SOM NI HÖR).

Snart upp med Salomon Trail Tour Sälen den 21-23 september (trail!) och helgen därefter Berlin Marathon (asfalt!!) för att därefter ta mig till Trail Lago d’Orta i Italien (trail!) och veckan därpå BAMM-läger i åre (trail) och några dagar senare New York Marathon (asfalt och betong!).

Shit. Vad roligt det kommer bli. Börjar trycka energigel redan nu satan!!?

Var ville jag komma?

Ajuste. Min identitetskris. Min föreläsning Från Noll till Hundra kanske ska få heta Från Asfaltsnörd till Trailtönt? Höhö.

”En förvirrad 24årings livskris”

HAHA.

Dramaqueen Miranda Kvist.

Ja, jag vet att andra människor har riktiga problem.

Jag vet…. ;)