Har alltid känt mig ganska hemma här, trivs bra. Blev en tidig morgon med frukost med Silvia innan hon drog till jobbet och jag sov en stund extra. Nu har jag dock kommit iväg till Porta Garibaldi och avnjuter frukost nummer 2. Det är inte synd om mig, om man säger så :-)
Snart kan jag nog även gå nerför trappor utan att träningsvärken får mig att flämta högt av smärta. Nu flämtar jag bara tyst. Haha. Men vad ska man säga, det känns att man gjort något.
Och som vanligt, som vanligt, har Miranda ”jag som aldrig får nog” Kvist funderat på vad som ska vara nästa steg. Nästa BIG THING. Utmaningsmässigt.
Tills dess sitter jag fint här i soffan på cafet. 19 grader varmt och noll stress. Non c’e male, veramente non c’e male…
Har nu läst din långa berättelse om loppet i Italien. I min stad finns det ett gäng som två gånger om året ordnar ett lopp runt Kinnekulle. Leden är på ca 4,5 mil. Jag har varit med och sprungit halva en gång, men sedan satte mina fogar stopp för en fortsättning. När jag läser din berättelse och läser om att det i sådana lopp inte handlar om km-tider utan om själva upplevelsen, blir jag väldigt sugen på att försöka ta mig runt hela leden i vår. Vad spelar det för roll om jag kommer i mål sist? Då har jag i alla fall tagit mig runt och fått en upplevelse utöver det vanliga!:)
Kram
Hejsan Anna! Helt rätt :-) Det är det som är så otroligt skönt och kul med sådana här lopp. Det är bara glädje och upplevelse! :-)