Vem är Miranda?

Sara mailade och undrade lite om mig. Vad har jag för bakgrund utöver löpningen? Hur har mitt liv sett ut?

Jaaaa ni. Sådär halvtung fråga att svara på en sen söndagskväll med träningsprogram och disk till höger och vänster. Jag vet, november är  inte i närheten av här än.. men jag är knappt hemma resten av oktober. Helt i linje med mitt vanliga organiserade kaosliv (företaget/arbete = organiserat, hemmet = kaos).

Miranda.

Jag.

Jag känner på mig att det blir ett flummigt svar.

Lovar att försöka hålla en röd tråd..

Just nu är det en hyfsad oreda. Fast en organiserad oreda. Jag coachar, tränar, jobbar, anordnar event, studerar och däremellan prioriterar jag vänner.

Ajuste. Och så bloggar jag.

Man skulle kunna säga att jag lever ;)

Jag är alltså finns jag.

Jag drivs av upplevelser.

Jag drivs av utmaningar.

Jag drivs av att inte ha allt förutbestämt.

Jag drivs av att styra själv.

Jag älskar att omges av människor som stärker mig. Och jag älskar att stärka andra människor.

Jag är nöjd med de val jag har gjort.

Hur har mitt liv sett ut? 

Jag har, som ni vet, världens skönaste familj. Sjukt högljudda allihopa, och det är inte svårt att förstå varför folk alltid hör mig – jag har ju fått göra min röst hörd hemma mellan syrran och brorsan hela livet! Tro det eller ej… men de kan tusan prata mer än mig. Eller så är vi på en samlad 1aplats.. och människor utifrån kan knappt förstå den ljudnivån som familjen Kvist kan åstadkomma.

Arbeta började jag med tidigt som 15åring, och innebandy och fotboll hade varit mitt liv fram tills då. Jag var en äkta plugghäst i högstadiet och hade inför gymnasiet perfekta betyg. Språk intresserade mig. Löpning likaså. Det fyllde min gymnasietid mellan en och annan fest, och ett och annat löplopp. 2a året på gymnasiet sprang jag mer timmar än jag var i skolan, snudd på. Efter gymnasiet pratades det om utlandsstudier, men när det kom till kritan var det bara Miranda som satt på ett plan mot Italien. På ”Universitetet för utlänningar” var jag yngst, och i lägenheten bodde jag med två italienska läkarstudenter. Presterade. Fick respekt. Lärde mig hyfsad italienska. Roades av att de två ryska killarna i klassen blev mina bästa vänner och bjöd mig på allt den kommande månaden. Inte dåligt.

Väl hemma i Sverige igen blev det säljjobb och provision. Ja… jag kan sälja skulle det visa sig. Inför julen 2008 rabblade jag säljargument i sömnen, berättade dåvarande sambon. Sälja nöjde jag mig med under ett år, och därefter sökte jag mig till ”Internationell Inköpare”, en ky-utbildning på Stockholm Internationella handelsskola. ”Vi tar inte in såhär unga sökare” hette det på den personliga intervjun, men vi gör nog ett undantag för dig. Jahapp. Sagt och gjort. Yngst. Dock den enda med pensionssparande, skulle det visa sig (vilket jag bara startade för bankpersonalen lockade med en pocketbok… aja).

Yngst i klassen. Igen. Folk med rejäl arbetslivserfarenhet. Och så Miranda.

Vem lyckades sedan knipa ett arbete istället för att behöva söka praktik? Jo, Miranda ;-)

Var låg arbetet då? Jo, Italien ;-)

2 veckor efter att jag fått anställning på en av världens marknadsledande producenter av cykelhjälmar satt jag på flyget ner. Några månader tidigare hade jag flugit ner för arbetsintervjun. Jag kommer ihåg hur jag hade varit så nervös att jag höll på att dö av illamående på planet. Och nu skulle jag istället börja arbeta på företaget. Lämna Stockholm, sambo, familj och bosätta mig i Morbegno, värsta pyttestaden i norra Italien.

Så det kan gå liksom.

8mån projektanställning. Mycket hände. Jag växte. Lärde mig bra italienska. Skaffade mig vänner för livet. Njöt av värmen. Älskade min lägenhet. Älskade bergen.

Började springa igen. Älskade att jag började springa igen. Älskade verkligen att jag började springa igen.

Inkluderat i anställningen blev även tjänsteresor till Sverige, och jag har nog träffat varenda cykelhandlare i vårt avlånga land. Ja. Cykelhjälmar är mer kompexa än man tror ;-)

Hemma i Sverige igen. 2010 började. Jag sprang, sprang och sprang. Hamnade på mitt nuvarande företag (som inköpare i livsmedelsbranschen) och roades av att diskutera ost med holländarna, ost med tyskarna och tomater med italienarna. Bland annat.

Löpning, arrangemang och projekt kom in i mitt liv på hobbynivå. Samma sak med bloggen. På hobbynivå.

Sedan har bara engagemanget på hobbynivå vuxit. Tills det liksom inte längre är på hobbynivå. Hamnade i någon intressant vägsjäl förra året då jag tog beslutet. Nej. Det är dags att ändra på livet. Dags att ta något kliv och kasta sig ut. Jobba med passionen träning och hälsa.

Eget företag alltså. ”Vad ska du leva på?” frågar folk mig. Som att man redan nu ska ha listat ut hur livet kommer se ut hela vägen fram?

Det är OK svarar jag. Organiserat Kaos.

Jag drivs ju av upplevelser. Utmaningar. Välja själv.

Jag sitter verkligen inte på alla svar, inte för fem öre. Men jag ångrar inga val hittills, och jag är rätt nöjd med mina 24 jordsnurr. De har varit roliga ;-) De flesta grejer jag kastat på mig själv har jag utvecklats av. Bara att föreläsa inför 100 personer första gången. Utvecklande. Hmm.. minst sagt.

Så det är vad ”jag har hållit på med” innan. Fast i någon typ av speedad version. Och vad har man hunnit lära sig på vägen då.. Jo massor. Såklart…

Framförallt att saker och ting inte händer av sig själv. Det är fan bara att agera.

Förlåt om jag predikar, det är inte meningen. Men precis som min goa vän Suss brukar säga, ”man skapar sina möjligheter”. Exakt. Man letar upp sin upplevelse. Man sätter igång ett träningspass. Man bokar en resa.

Det är väl det det handlar om tror jag. Det jag menar med att jag drivs av att styra själv. Men jag är inte på långa vägar klar med mina tankar. Kring det mesta, kring livet, kring min ”plan”. Nej nej. Det blir vad det blir, huvudsaken är att jag väljer allt på vägen. Mitt liv. Mina val. Mina skapelser.

Blir spännande.

(Dagens lite flummiga inlägg. Men om titeln säger ”Vem är Miranda?” så blir det flummigt).