Coaching: Josefins äventyr!

Posted on: by:

I höstas fick jag ett mail av en tjej. Hon berättade att hon vill ha hjälp med coaching eftersom hon ville ”springa nästan 30 mil längst med Themsen-floden i mars nästa år”. Josefin, min grymma grymma adept, var det som mailade. Josefin, som kanske inte hade supermycket erfarenhet, men desto mer envishet!

Jag insåg att det skulle krävas mycket av både mig som coach, men framförallt av henne som adept. 30mil på 8 dagar är ingen barnlek direkt! Så vi påbörjade arbetet, och ett halvår senare var det dags. THE ADVENTURE!

Och jag var nervös när hon var iväg, men jag tvivlade aldrig. Jag visste att hon skulle fixa det!! 

Här ska ni få ta del av Josefins dagar ute på vägarna, samt hennes avslutande ord om resan längst ner. Vi har pratat mycket om just målbilder och mental kraft. Att bestämma sig att göra något som alla andra tycker är ”sjukt i huvudet”, och att stå emot alla andras åsikter, och ändå ge sig fan på att göra sin dröm. Hon är stark min adept, och jag är SJUKT STOLT över henne :)

När jag äntligen stod vid Thames Barrier, hade jag ingen aning vad de kommande åtta dagarna skulle vänta. Det enda jag visste var att jag troligtvis skulle behöva använda mycket mental styrka för att ta mig igenom detta äventyr. Dock var jag övertygad om att jag skulle klara av det rent mentalt, men ärligt talat var jag tveksam över om jag skulle klara av det rent fysiskt. Jag visste ju att hur mycket mental styrka än har så måste kroppen faktiskt klara av belastningen och detta kunde dessutom stjälpa den mentala biten. Jag var dock i den bästa formen jag någonsin varit, tack vare Miranda! Men att springa ungefär 40 km varje dag åtta dagar i sträck, det är en oerhörd belastning på kroppen.

Dag 1

Jag tog mig ut till Thames barrier och började att springa, det var snökaos i London, kall och blöt tog jag mig sakta men säkert in till London. Jag tappade bort mig flera gånger om, blev frustrerad. Jag visste att jag hade faktiskt 45 km första dagen, och jag behövde inte en enda extra kilometer. Men det var inte så mycket att göra åt saken utan bara fortsätta. Kom in i London, fick runners high, det var som en enda turistattraktion; tower bridge, tate modern, millenium bridge, kunde inte inse att jag äntligen var på väg! Sedan tappade jag bort mig igen, rejält denna gång, men kom till slut ut till Kew gardens och nu började kroppen ge upp, fötterna, höfterna, ryggen, benen, ja allt gjorde ont. Dessutom var det kallt och lerigt och fötterna blev konstant blöta. Var nere på min lägsta nivå på hela resan, tog helt enkelt och sa till mig att ta ett steg i taget. Till slut helt färdig och några tårar senare var jag äntligen framme i Richmond.

Dag 2

Dag två, så gjorde det ont, ont i hela kroppen, smärta i varje steg. Men jag stängde av smärtan mentalt och tog ett steg i taget. jag var fast besluten att ta mig igenom de tre första dagarna. Lerigt och kallt var det återigen, men jag påminde mig om varför jag gör det här; spränga mina gränser, se vad min kropp klarar av. Intalade mig själv att kroppen ska faktiskt klara av detta, smärtan kommer att gå över, tog det lugnt och sansat. Sprang så mycket jag kunde och på eftermiddagen gav kroppen rent fysiskt efter, jag gick hukad de sista kilometerna, baksidorna hade gett upp för längesedan men sedan så såg jag Windsor castle. Den mentala bilden som jag hade föreställt mig hela dagen; helt plötsligt så kände jag för att börja springa igen och det gick!! Då insåg jag att det sitter i huvudet, ingen annanstans.

Dag 3 

Dag tre var en kort dag och gick på bra. Tog det lugnt och återhämtade mig. Visste att jag hade längsta dagen nästkommande dag.

Dag 4

Fjärde dagen var absolut fantastisk, smärtan i kroppen hade försvunnit, benen var med, men tyvärr var det översvämmning och jag tvingades upp på vägarna på förmiddagen. Men jag sprang och gick i backarna och kände mig grymt pigg! På eftermiddagen lyckades jag ta mig till en liten stig och vyerna var fantastiska och jag kunde inte förstå hur bra kroppen svarade. Ingen smärta, bara ren löpglädje! Jag skulle bara vänta till femte dagen:

Dag 5 

Femte dagen så hade jag ingen lust att ge mig ut, nu var jag trött och det kändes långt kvar men ack så nära! Stålsatte mig känslan och sa till mig själv att du får låta det ta så lång tid det tar, inga krav. Någon gång kommer jag fram liksom. Det blev en lång dag, där jag för en kort stund på eftermiddagen satte mig på asfalten och grät, och undrade varför man utsätter sig för sådan här smärta. Fötterna var helt slut, likaså var jag helt mentalt slut. Men jag insåg att jag hade inte så mycket val att inte fortsätta så jag reste mig upp och tänkte återigen; ett steg i taget, varje steg tar mig närmare mitt mål!

Dag 6

Sjätte dagen var genom Oxford, energigivande bara det och en kort dag nu hade jag ju faktiskt bara tre dagar kvar och två korta dagar dessutom. Men jag bestämde mig på morgonen att det skulle bli en bra dag! Jag skulle se på alla små hinder som jag träffade på positivt. Allt handlar om inställning! jag gick på genom fälten, att fötterna blev blöta och kalla hade jag fått vänja mig vid, likaså att skorna var täckta av lera. Kom fram och tog det lugnt. Benen i högläge och somnade tidigt, det skulle bli en lång dag imorgon.

Dag 7

Dag sju var den sista längsta dagen. 44 km ungefär hade jag att avverka. Återigen positivt inställd! Tog det lugnt. kroppen var trött nu, men hade beslutat att jag skulle springa så mycket jag kunde i lervällningen och det gjorde jag också. Allt handlar som sagt om inställning, klart det var tungt, men jag sprang ju och det gjorde faktiskt inte så ont som jag hade väntat mig, jag var bara trött. Trötthet är lätt att övervinna mentalt:D Till slut efter en väldigt lång dag med en kropp som totalt kollapsade sista km, då menar jag totalt: hukande gick jag in på hotellet med stapplande steg så fixade jag sista långa sträckan!

Dag 8 

SISTA DAGEN var kort på 19 km! Jag bestämde mig för att njuta av varje steg, njuta av resan. Njuta av jag kommer fixa det här! Den känslan var oslagbar. Men när jag lyckades så klart tappa bort mig de sista kilometerna. Och då var jag trött, hungrig och hade brist på vätska, när jag sedan fick en elektriskt stöt av ett stängsel som jag försökte ta mig över så blev jag förbannad. Jag visste inte var jag var, mitt ute på någon åker, enormt frustrerad. Men efter många om och men så hittade jag var jag var och kunde springa den sista biten mot stenen som markerar källan. Kunde inte fatta det när jag såg stenen, var tvungen att verkligen var nära för att kunna se den.

Jag kunde inte förstå att jag kommit fram, lättad och chockad. Det har varit en resa med många tårar, mycket mycket smärta, men med fantastiskt många upplevelser. Jag har verkligen fått uppleva de mest avlägsna ställena. Sprungit på stigar som man inte trodde varit stigar och upplevt vyer som bara finns på vykort. Jag kommer ha med det här i hela mitt liv, känslan att verkligen har transporterat mig 294 km alldeles själv är ofattbar! Känslan att klara av något som jag ärligt talat inte börjat trodde att jag skulle klara av är grym! Det har definitivt varit värt allt slit och jag skulle lätt göra om det igen! Det bästa jag någonsin har gjort, utan tvekan.Trots alla kamper har jag nog aldrig mått så bra! Det har varit helt fantastiskt!!!!!

De viktigaste lärdomarna jag har tagit med mig, är nog att det handlar så himla mycket om inställning, och kroppen klarar så mycket mer än vad man tror. Ingenting är omöjligt, bara man tar ett steg i taget!

Och ja, varför gör man detta? Ja, varför? Det korta och enkla svaret är nog; livet är för kort för att inte våga. Våga göra det som känns skrämmande och omöjligt, överträffa sina egna begränsningar. 

30 Comments

  1. Sanna

    Imponerande! Tränare som adept!

  2. cheap mother dress in uk

    This is a fantastic site, might you be engaged in doing an meeting regarding the method that you designed this? If so e-mail us!

  17. SCRAPEBOX

    Commentaires sur HORTUS jardin dinspiration romaine en photos panoramiques LESPRIT DES JARDINS

  25. celine handbags

    BITSians Day and other events marking the BITSPilani golden jubilee CoolAge

  28. Chanel Bags

    outcalls massage changsha Drama Mama The Fantastic Four

Comments are closed.