Hejsan vänner!! Som jag mår idag dagen efter loppet. Ni anar inte. Jag ANADE inte. Det var väldigt – VÄLDIGT – länge sedan jag kände såhär. Det måste ha varit efter Orta-loppet i höstas kanske. Kroppen är mör som tusan; sårbar och skör. Stel och känslig. Och så repor överallt också, för den delen.

Men det är det värt!!!!!!!! För att jag mår toppen också!! :)

Igår var då dagen för Axa Fjällmaraton 43km i duoklassen med Eric. Uppladdningen? På sista tiden har jag ju mest ränt hit och dit och överallt. När jag säger ”typ en mara varje vecka” så ljuger jag inte direkt. Mitt liv har varit fullt av långa och många distanser sedan april. Bara under juli blev det Kilian Classik 45km, Sommartåget 45km och så Jämtlandstriangeln 47km. Så jag valde ju att ”trappa ner” och byta ut Öppet Fjäll 43km till Fjällhalvmaraton förra lördagen, dock blev det en hel del distans även under förra veckan.

Hursomhelst, det jag ville berätta var att jag inte direkt skalat ner distansen på sista tiden. Men ändå kände jag att jag fick ihop en hel del vila här i veckan trots allt. Och jag kände mig hyfsat laddad mentalt fastän kroppen kändes lite bådeoch. Fick alla typiska inför-loppet-sympton med trötthet, nervositet och ”har jag inte ont?” osv.

Men ändå taggad och laddad stod jag där redo och klar på lördagen. Jag och Eric hade taktikpackat på så vis att han fick ta så mycket som möjligt av den obligatoriska utrustningen i sin ryggsäck. Jag tog bara vatten. INGEN TELEFON??! Nix! Det var ju tävling (på riktigt!!) för en gångs skull. Och då fotograferar jag inte ens. Shit, bara det gjorde mig nervös. Jag visste att jag skulle få JOBBA dagen till ära. Eric ”stark som fan” Forsner körde ju en 24h-tävling i fjällen helgen innan fjällmaran, men verkade stark tävlingsdagen till ära. ”Svullnaden från förra helgen har lagt sig” hahaha… Lät ju stabilt :D

Innan start gick jag förstås runt och kramade goa och gulliga människor som det finns massvis av i Jämtland när det vankas trailskojigheter! Och starten gick på Köjagården där vi bodde, så vi hade bra med tid på morgonen med långfrulle och förberedelser.

Taggade grabbar med morgonrufsiga hår hehe

Teamet ”Team Nordic Trail” pigga, välkammade och laddade inför starten.

Efter en bra stund i fållan då jag snackade med allt och alla och konstaterade att JAG VAR NERVÖS så drog lagkamraten lite i mig och sa ”fokus nu” och sedan bar det iväg!

Herre-guuuud nu kööööör vi !!

Jag som är ganska ovan vid att verkligen tävla-tävla ni vet, gick direkt in i adrenalinruset och drog iväg som en kossa på grönbete. Vi var väl medvetna om att det var vitalt att kubba som en halv idiot första 2km på grusvägen innan slingan i skogen uppenbarar sig och det blir snudd på omöjligt att passera.

In i skogen och direkt så började klättringen!

Foto från Edsåsdalen turism

Passande nog så början loppet med en tur upp på fjället Välliste ;) en nätt liten klättring som knäcker en tävlingssugen Mirre från start. FYFAN vilken mjölksyra jag fick från början. Andades som en blåsbälg och tuggade mig uppför. Det var TUNGT men jag jobbade mig framåt. Tänkte inte svika Eric redan efter 3km, det var lite tunnis-varning trots allt.. så det var bara att ligga i. Jag vet ju att den första timmen aldrig är min timme på långa lopp. Så jag mässade bara ”efter välliste, efter välliste” inombords och hoppades på det bästa.

Efter vad som kändes som en smärre evighet så lyckades jag återkomma till normal ansträngande tävlingsandning och inte jag-tror-jag-håller-på-att-avlida-andning och vi kom lite in i tävlingsandan. Jag krokade fast mig på draglinan och Eric och jag tuggade uppför.

Draglinan hjälpte förstås en aning fysiskt genom att avlasta men framförallt så gav den mig mental kraft. Jag fokuserade bara på att tuffa uppåt och framåt. Eric är ju brutal och kämpade, så jag kunde ju inte vara sämre. Så eftersom han styrde när vi sprang uppför så fick jag helt enkelt springa samtidigt som honom. Och han går ju nästan aldrig, så det var bara att springa på för glatta livet.

Jag kan meddela att det är en KONST att överleva en draglina. Min reaktionsförmåga var konstant på helspänn och jag har väl aldrig varit så skicklig tekniskt och ändå vurpat så många gånger haha. Men det är verkligen ingen enkel bana… snudd på livsfarlig här och var när man försöker briljera över gegga, stenar, spångar och allt däremellan :)

Efter Välliste och första kontrollen vid 16-17km så fick vi häng på ett annat mix-par. Dessa var starka utför så vi hoppades på att vi skulle orka hänga på dem med tanke på hur starka vi faktiskt var uppför. Det var där vi briljerade.

Vi passerade hursomhelst detta mixpar som svarade med att passera oss på nytt. Jahapp kände vi, nej nu är det bäst att det börjar gå uppför snart ;) Och man behöver ju inte oroa sig, man har ju hela Ottfjället att leka med från 27km och framåt.

Bild från fjallmaraton.se, fotograf Johan Marklund

Jag fokuserade ärligt talat inte så mycket på något annat än att kämpa mig framåt på fötter och äta gel. Eric fick fokusera på allt annat. Jag tror inte heller jag var vidare trevlig mot alla som faktiskt peppade mig. Ber hemskt mycket om ursäkt – men jag var verkligen bara så himla fokuserad igår. Jag pratade mindre under dessa 5h än en vanlig 10minutare med vem som helst. Jag ville verkligen inte svika min lagkamrat och därför kämpade och kämpade jag. Vi kastade lite pepp fram och tillbaka mellan varandra här och var, och slet för vår gemensamma sak. Han slet som ett djur för att vi skulle framåt, så jag kunde ju inte göra annat än precis samma sak. Det var HÄFTIGT när vi både jobbade oss uppför och passerade löpare efter löpare på Ottfjället.

Här plockade vi dessutom vårt andra mixlag och insåg att vi hade bra möjligheter för en toppenplacering. Det var jätteroligt och spännande!

Ottfjället är för övrigt ganska grymt. Vi sprang på så gott vi kunde verkligen, men vissa passager kan man inte annat än att gå. Bildbevis nedtill på en MYCKET trött men ihärdigt kämpande Mirre och stark arbetshäst Eric.

Bild från fjallmaraton.se, fotograf Anette Andersson

Runt första vätskekontrollen vid 16km så sa jag till Eric att vår styrka är att ”om 2h kommer vi vara lika starka” och så var det verkligen. Vi jobbar på i det tysta. Vi är absolut inte snabbast, verkligen inte, men vi är nog båda sega som fan. Och vår styrka är att vi klarar väldigt många timmars jobb. Och det visar sig på Ottfjället; man har varit ute och slitit i 3-3,5h och här syns det om man är van vid 4-5h pass eller om man vanligtvis slutar vid 2h..

Jag gillade uppförslöpningen uppför Ottfjället i alla fall eftersom jag främst tog smällar på nedförslöpningen. 3-4 vurpor hade jag redan avverkat, varav en vurpa lämnade en rejäl klocka på låret. Det var vid en genomgeggig spång som jag flög. I övrigt kan jag meddela att jag skulle ha vurpat 50 gånger till vid val av vilka andra skor som helst. Både jag och Eric hade nya Salomon Fellraiser på fötterna och konstaterade att de var överlägset bättre än alla andra skor som vi hade tänkt springa i. Sedan med bättre grepp så tar man ju förstås större risker, speciellt vid tävling, vilket resulterade i lite sår ;) men ändå. Fantastiska skor. Här på bild med mina ”vita” calfs…

Bild från fjallmaraton.se, fotograf Johan Marklund

Naturen var lika vacker som vanligt, dock är bilden från förra året förstås.

Uppe på Ottfjället blev det ingen espresso som förra vecken på halvmaran. Dessutom var jag så jäkla inne i tävlingen nu. Vi hade ju plockat två mixpar som båda hade passerat oss, som vi sedan passerat på nytt under tävlingen. Och nu var jag igång, skulle dem ”passera oss igen, då JÄVLAR ska de få jobba!!!” Hornen hade växt ut, och jag var snabb som attan uppe på Ottfjället och kollade på 35km-skylten. Jag var INTE jobbat såhär fakk***ing länge för att falla nu, NU KÖÖÖÖÖR VI!!

Ungefär detta snurrade i min skalle när vi raljerade nerför Ottfjället och passerade löpare efter löpare. Jag ville egentligen spy gel men det var bara att blunda och svälja liksom. Mmm.. smaskens. Någonstans på väg ner så säger Eric något om att vi kanske har chans på sub5h och det kändes verkligen ENORMT. Det hade jag verkligen inte kunnat drömma om!! Så jag lade om allt i min skalle och bara fokuserade på att pressa mig själv framåt. Vi hoppade båda ner i ett midjehögt gyttjebad, snubblade på stenar, flög av spångar och bad till gud på gegg-beklädda stigar när våra stackars (vid det laget ganska möra) ben hjälpte oss framåt. Min puls befann sig fortfarande någonstans på max och mer skulle det bli; jag förmedlade den kommande planen till Eric – Väl nere på grusstigen som pågår ca 2km in i mål, sluttande nerför, skulle vi ha på draglinan och kubba som idioter. Jag skulle tänka intervall och han skulle bara mata på framåt. Game on.

Och som vi sprang! Jag var helt slut och kunde inte tänka på annat än 1800m kvar, 1500m kvar, 1000m kvar och så tar Eric ett skutt åt höger och tittar bakåt efter konkurrensan. Tillräckligt för att jag ska chockas hårt, snubbla till och svanendyka framåt rakt ner i grusbanan med huvudet först. Adrenalinet var så påslaget att min dykning var över lika snabbt som en blink. Eric (min stackars superstarka vän och arbetshäst som slitit non-stop i snart 5h) som hade stannat för att fråga ”hur går det” fick istället en vrålarg och adrenalinstinn Mirre på sig. VAD GÖR DU ??! SPRING FÖR FAAAAAAAN!!!!

Hahahhaha… (Jag skrapade bara upp dubbla knän, handflator och armbågar. No big deal. Är det bara 1000m kvar så är det). Allt jag kunde tänka på var att vi skulle in under 5h, och ingenting annat. Så vi fortsatte flyga framåt innan vi närmade oss mållinjen och insåg att det var ganska lugnt. Plockade bort draglinan, log och skrattade och njöt av de sista 200-300 meterna innan mållinjen. YEEEESS!

4.53.24, SÅ MYCKET BÄTTRE än vad jag tror att någon av oss hade haft tankarna på!! 4h53min brutalt jobb verkligen! Sjukt glada Team Nordic Trail-duon!

 

En tid som jag verkligen är så stolt över!!! En tid som hade räckt för vinst i mix-klassen i stort sett alla andra år förutom just iår när Elit-Åsa och Jonas briljerade in och var överlägset bäst :) Men ändå, satan vad nöjd jag var. 4.53 och 2a i duo-klassen. Ingen dålig dag!!!

Dessutom hade vi haft väldigt roligt, även om vi hade slitit väldigt hårt. Jag tror att vi båda gick igång lite på själva tävlingsmomentet och att vi båda försökte offra oss så mycket vi kunde för att vi körde i duo-klassen. Man får liksom en annan dimension på sig, man vill inte vika ner sig för sin egen OCH sin lagkamrats skull.

Jag var med andra ord FULLSTÄNDIGT SLUT i mål. Låren krampade när den normala andningen kickat igång. 5h hårt jobb hade satt sina spår. Jag hade gegga överallt kan jag meddela och såren blödde ymnigt. Men utöver detta så var det ingen fara med mig. Jag var helglad, tjoho och tjohej vad kul! Tänka sig, dessa stubbar kan ju lubba trots allt!!

 

 

Sedan var det bara att njuta av att heja på massvis av glada löparvänner, bloggläsare (så kul att ni kom fram!!) och alla andra som bemödade sig säga hej hehe :) Jag hade kunnat spendera ännu fler timmar i after-run-området i solen. Jag bara njöt av en kropp som var överkörd av ett ånglok OCH endorfinstinn.

Två glada brunetter!

 

Superglada Arthur som nu fått lite smak på detta med fjällmara.

 

Miranda på väg in i duschen. Ingrodd smuts is the shit!!!!!

 

Jag och grabbarna fick skjuts tillbaka till Köjagården (av bästa Dag!) efter många timmars mys i målområdet och en iskall dusch. På Köja blev det en 30min vilopaus innan det blev dags att bege sig tillbaka till bankett för supersmarrig middag och bildspel. Fantastiska löpare hade avverkat Ottfjället på löjliga tider som man bara kunde drömma om, och det fick dem pris för förstås ;) själv så satt jag mest bara och njöt och skrattade med mina goa vänner. Vilken härlig revansch från förra årets stukning. Nu var det endast lycka! Och så roligt att nyfunna vännerna systrarna Lina och Sanna fick ett hederspris för sitt engagemang inom löpningen. Missa nu inte deras tävling i Östersund; Slutspurten, där alla intäkter går till välgörenhet!

Vilken bra dag, vilken bra kväll, vilken bra grej!

Så även om kroppen känns halv överkörd idag och sannolikt lär kännas minst lika stel och jobbig imorn så känns det makalöst bra. Jag är så sjukt tacksam som vanligt att den orkar med mig när jag ber den pressa sig titt som tätt! Så mycket kul man får åka med på :) Denna gång var det inte lika mycket vackra vyer som vanligt, men nog tusan var det en upplevelse.

Jippi tjohejsan. Största kramen till min lagkamrat förstås, det här får vi göra om!