Hejsan på er. Min föreläsning är lite som ett EKG. Upplevelser växer på träd är egentligen ett potpurri av diverse utmaningar och äventyr jag har givit mig på. Sedan blandar jag in mina ambitioner, mina känslor och hur jag ser på utmaningar. Vad som får mig att genomföra projekt, och vad som är nyckeln till att våga.

Det är roligt egentligen. Egentligen är det ju inte bara min föreläsning som är som ett EKG. Jag upplever just nu att livet är ett EKG. Upp och ner och ner och upp. Totala endorfinrus stup i kvarten, annars blir jag disträ? Uttråkad? Less?

Något gör vi ju alla hela tiden för att få en kick, eller är det bara jag? Jag tror att jag längtar efter rutiner och struktur. T-r-o-r ialla fall. Men såhär en onsdag, 3 dagar efter Kebnekaise-löpningen, så längtar varenda muskelfiber tillbaka. Jag får liksom aldrig nog på något vis. Vad ska jag med rutiner till? Jag vill ju bara ränna runt egentligen. Varje vecka med en ny utmaning. Varje vecka med en ny överraskning.

Jag vet vad många tänker, och jag är absolut bunden att hålla med. Jag har ju blivit bortskämd som fan ;) Jag har aldrig kunnat sitta still, och nu är det ju värre än någonsin.

Mitt liv som ett EKG fortsätter. ”I mitten av oktober blir det lugnare, då sätter jag rutiner” haha. Mina ord. Vi får väl se ;)