(Obs! Massor av bilder!)

Jag är ju inte direkt den som är känd för att leta efter puder. I själva verket är jag nog mindre van vid snö än de flesta. Ni som läst bloggen de senaste 5 åren har väl knappast hört mig nämna att jag kört slalom en enda gång? Var säkert ett decennium sedan sist.. Och längdåkningen… hmm.. den lyser ju också med sin frånvaro ;)

Men men. Man ska alltid börja någon gång eller hur?

Efter en period med mycket förpliktelser så passade jag på att lura bort världens bästa Hanna till väldens bästa Edsåsdalen på snöäventyr (ja mycket världens bästa..). Vi har ju alltid fjälläger där men jag är helt ovan vid att vara där vintertid. Snö är ju inte riktigt mitt element (men kan bli?). Hanna tillät mig dock att få börja med en löptur upp på Lillvalen, så vi hoppade inte direkt på skidorna.

Utsikten från toppen var väl knappast enorm ;) Men glada löpare ändå! Väl värda Mallorkansk buffé på kvällen. Jag åt så att jag höll på att trilla av stolen. Nog för att jag älskar Köjagården för atmosfären, närheten till fjällen osv.. men Annika som lagar mat KAN verkligen laga mat :)

 

Nej, det gick inte att få rum med mer mat på trallriken…

Lördagen innebar helt NYTT typ av äventyr för mig. Innan jag visste ordet av så var jag utrustad med topptursutrustning i absoluta toppskick från Fjellpuls, ett genidrag från Hanna som precis blivit skidalpinist-frälst och tänkte infria mig i sin religion. Skidalpinism (läs mer om vad det är här!) är ju egentligen det mest naturliga för en traillöpare har jag insett; man får skutta hej vilt upp och ner på fjälltoppar. Sedan underlättar det ju om man kanske har stått på ett par skidor under tvåtusentalet.. men men. Man måste våga!

Kan inte säga att jag otrivdes direkt, det var helt fantastiskt (!!) att börja ta sig uppför Fjällmaraton-leden på skidorna. På något vis har jag alltid tänkt att snöfjäll; det var någon som ANDRA höll på med, och inte jag. Uppvuxen i betongen ni vet.. Men uppför gick det hur bra som helst. Supercoolt att glida/klättra/klampa/kämpa sig uppför trädgränsen.

Stig Helmer på språng som wannabe-skidalpinist…

 

 

Glada brudar på väg uppför Välliste. Hanna är ju alltid glad, jag är något tveksam över det faktum att jag ska skida nerför.. men men. Naivt självförtroende är en hyfsat bra egenskap. Har för mig jag brukade klara röda backar i pisten för några år sedan, vad kan få offpist nerför ett fjäll egentligen innebära?

 

Uppe på toppen! Halleluja! Så kul! Inga större problem uppför. Hit kommer vi alltid med fjällöparläger-deltagarna. Sedan är det bara att brassa på utför!! Denna gång var det en något mer vaksam Mirre som utmanade sig nerför.

 

Hanna tog massvis av fina bilder på Stig Helmer

 

 

Efter några branta passager kom jag igång på allvar. Det var magiskt!! Jag ÄLSKAR sommarfjäll men en tur såhär upp på en topp; vindstilla, knappt minus och sedan kom solen fram när vi åkte i sakta mak sluttande nerför mellan träden… åh.. det går inte att beskriva med ord. För första gången i mitt liv så kände jag mig både bekväm på snön men även lite nykär i snö. Det var MÄKTIGT! Och jag är löjligt tacksam över att Hanna ”tvingade” ut mig utanför komfortzonen!

 

Sedan avslutade vi dagen med 1,5h i längdspåret och det är ju kul med längdåkning i fjällen. Börjar inse att mitt motstånd till längd kan ha något med att göra med korta konstsnöspår i Stockholm med dåligt glid och hundra andra i spåret.

Lördagskvällen avslutades med mys framför brasan. Vi hoppade på stackars skidlärarJimmy som fick se bilder från våra sommarläger..

 

Sedan var det på’t igen på söndagen! Först en tur på längdskidorna innan frukost (jajamen, lite överdrivet hurtigt jag vet) innan vi tog sikte på Renfjället. Min nya (??!) passion Skidalpinism var ju bara tvunget att utövas återigen innan jag var tvungen att bege mig hemåt betongen.

 

Vi och renarna hängde på Renfjället :) Och precis som dagen innan så var det magi att ta sig upp på toppen. Skuttade/skida/gå framåt, uppför, och få bättre och bättre vy för varje steg. Uppe på toppen ven det i öronen att vinden och man kände att man levde på allvar. Lycka och glädje!

Man kan väl säga såhär; jag ville knappast ta mig neråt och hemåt direkt. Men spatserade ner likt den halvosäkra slalom-åkare jag är. Måste kanske jobba på det där; knappast smart att vara duktig uppför och inte veta hur man ska ta sig nerför..

 

En smarrig lunch senare och hejdå till Köjagården. Vi ses snart igen! Tack Hanna för en toppenhelg och så många fina bilder. Jag ska inte lova något men kanske – kanske!! – är det jag som är fast för en ny sport :)