Igår råkade jag komma in på det här gamla inlägget. Det handlade om mängdblocket inför Bislett 24h Indoor Challenge. 24 timmar på bana… haha kommer ni ihåg hur det gick? Går att läsa här (shit vad länge jag har bloggat alltså).
I alla fall. I mitt gamla inlägg så pratar jag mängdblock. Jag var så sjukt taggad inför mängdblocket. Att bara NÖTA mil. Just idag skulle jag nog inte kunna tänka mig något värre än att drälla 26 mil på asfalten de närmsta 2 veckorna. Fy sjutton. Jag tror och minns att jag fick kämpa en del också för att få till samtliga mil.
Det är lite komiskt för att titt som tätt kommer frågorna. ”Hur orkar du?” ”Tröttnar du aldrig?”
Och nej. Det verkar ju uppenbarligen inte vara så. Jag tränade sjukt mycket då och jag tränar hyfsat mycket fortfarande såhär 2 år senare.
Men jag ska berätta en hemlighet för er. Jag fick kämpa MYCKET MER med motivationen då, och då hade jag stora mål framför mig. Jag tvekar så oerhört sällan kring min motivation nuförtiden. Det är förbaskat skönt och ett riktigt glädjeämne att ständigt tycka att det är kul att springa. Hur är det ens möjligt?
Ja vänner, det är ju fan livet :) men framförallt så tror jag att det är för att jag har noll tvång. Och jag tränar för att vara stark och klara av roliga äventyr framför mig. Vem vill inte vara stark nog för att palla något varv runt Mont Blanc eller uppför Jbel Toubkal osv? Det är ju därför jag tränar. Eller mest för att jag har roliga träningskompisar. Det är nog huvudanledningen. Och för att det ger mig en himla kick och massvis med energi.
Och enda sedan jag börjar springa i skogen/fjällen/bergen så kämpar jag nog verkligen lite med motivationen. Jag minns inte att jag haft motivationsdippar på evigheter? Trött – javisst (!) men sällan brist på motivation.
Det är nice.. och jag önskar alla kunde få känna en sådan självklarhet till löpning. Världen hade varit en rätt härlig plats om alla bara sprang och log ändå :)
Herregud vad jag känner igen mig i dig när du sprang asfalt. Nästan en kopia av dig som du var då! Riktigt prestationskåt och vilket jag fortfarande är. Däremot har jag sprungit trail sen i höstas och även blivit nyfiken på ultra. Och något jag märkt är att jag aldrig heller behöver jobba så mycket med motivation för att springa trail men så fort det handlar om fartpass och asfalt så behöver jag kämpa mer. Det är så fantastisk med trail! Underbar natur, häftigt att springa över berg och kämpa i branta backar. Utmanande och häftigt! Det behövs inte så högt tempo för att pulsen ska gå upp vilket är härligt. Finns bara fördelar med trail :D sedan är det så roligt att man måste tänka. Nu funderar jag på att gå över till äventyrslöpning helt, så mycket coolare! :D tack Miranda för det jobb du gör med
Team nordic trail! Jag hoppas och tror att trail och äventyrslöpning går om asfaltslöpning i utövare. Och ni är ett steg i rätt riktning för att det kommer bli så. Tack, du är en stor inspirationskälla till mig !