Det var en gång en idé….. (som det brukar börja…)

Min vän Kalle sprang 3 marathon i rad till Musikhjälpens bur förra året under namnet Springhjälpen. Det var så vi träffades och det gav mig väldigt mycket inspiration. Till årets Musikhjälpen så fick jag en liten idé som jag delgav honom. Kanske skulle vi springa till buren igen för välgörenhet? Denna gång skulle buren stå i Uppsala och det kändes som en ”rimlig” distans från Stockholm. Sedan att det blev nattetid.. ärligt talat… Jag minns inte ens varför jag föreslog det, men jag gjorde det. Jag vet inte hur min hjärna funkar alla gånger?! Men när jag väl hade gått ut med det så var det ju no way back så att säga.

Jag är tacksamt bortskämd med likasinnade ”galna” vänner. Säkerställde att jag hade ca 10 talet sköna lirare som garanterat tänkte hänga på äventyret. Sedan drog jag igång den stora karusellen och bjöd in till löpningen, försökte säkerställa logistik, på -och avhopp, utrustning etc. Inte den enklaste uppgiften med kort framförhållning, men tillsammans med flera andra engagerade själar så lyckades vi ha alla pusselbitar på plats till start!

Personligen så kändes det inte som att jag hade ”fattat” vad vi skulle göra på riktigt förrän jag väl stod på plats. Alla dessa info-brev man skriver och fixar och trixar.. haha det blir nästan inte verkligt förrän man står med löparskor på sig och inser att man inte ska sova i natt!

Och sicken stämning vid start!!!

Intresset var mycket mycket större än väntat och det dök upp en stor mängd löpare redan i Ursvik i fredags kl 15 när vi skulle starta. Pepp pepp pepp vilka härliga människor, nu skulle vi på äventyr!!

Tobbe och Alex bjöd på tomteluvor men i övrigt var det sparsamt med julkänslan. Att det var lucia och mitt i december märktes inte riktigt med tanke på flera plusgrader. Ärligt talat var det ganska skönt att det inte var massvis med minusgrader och rejält med snötäcke om fötterna. Tji fick vi när snöstormen virvlade till lite senare i natten…

Först ut Ursvik-Barkarby ca 8km. Vi kickade igång och alla var så pigga och glada. Tempot drog iväg direkt och hönsmamma Miranda försökte hålla det nere. Jag menar.. jag har ju gjort några 9milare vid det här laget; man får lida senare om man drar på i början. Minst sagt ;)

Stämningen var löjligt bra och vi passerade Barkaby illa kvickt och siktade på Kalhäll. Här var vi bra mycket tidigare än tänkt, delvis för att vi var snabba men även för att vi genade lite mot ursprungsplanen. Man kunde följa vår framfart via GPS-puck och jag fick sms om att vi fuskade.. haha..

Vi startade ca 25 löpare och hade ett par följebilar. Värdlens coolaste supporter skulle hänga med hela natten. I Kalhäll hoppade ett gäng av och samtidigt hoppade några på. Därefter mitt ute i ingenstans dök det upp en bil med en färdigklädd löpare, på hoppade Acke på tåget. Älskart!! Så roligt att så många engagerade sig i löpningen och peppade oss!! Vi såg också att bössan ökade successivt under löpningen vilket förstås gav massvis med energi.

Det var förvånansvärt enkelt att hålla ihop gruppen och vi hade våra tydliga delmål och stopp. Den eminente supporten höll koll på oss och vi uppdaterade social media om vår framfart. Efter ett par timmar mer eller mindre på asfalt kom då vår älskade Upplandsled och STIGAR att springa på!!!

Som vanligt kan jag inte låta bli att skratta åt stolligheter jag hamnar i (eller eventuellt skapar?). Här var vi alltså, ett gäng på ca 25 löpare mitt ute i hoodsen mellan Kalhäll och Märsta ute i skogen sent sent på fredagskvällen. Myste på och följde orange’a markeringar. Då och då räknade vi in oss och höll ihop. Flera av mina goaste kompisar i ledet och för ett gott ändamål, jag stortrivdes! Att mina ben bara rullade på sådär enkelt var jag också tacksam för, jag hade trott att jag skulle få en tuffare resa än så. Så peppad Miranda helt klart!!

Strax innan Märsta kommer 3 snabblöpare till slut ikapp oss. Johan och 2 vänner startade från Kista timmen efter oss och satte iväg i en jäkla fart efter oss. Med GPS-pucken som morot hade de gasat på rejält efter oss. Vilken härlig motivation vi måste ha givit!

Väl framme i Märsta var det största delmålet äntligen uppfyllt! Hela 5 mil hade avklarats och alla hade klarat sig galant! Lite (mycket hos vissa) trötta ben infann sig sista kilometerna innan Märsta och jag misstänker att det var en hel del som behövde vår långa paus på Statoil (som bjussade på kaffe – man tackar!). Inte minst jag själv får jag erkänna, behövde den där pausen. Vi hade förstås föranmält ankomst och på plats hade vi 10 löpare som stod och väntade på oss! Här tackade vi också av ett par stycken, fick i oss grillkorv, kaffe, skumgodisar och chokladbollar. Jag passade på att byta till torr underställströja och dra på mig gore-texen. Nu hade det snöblandade regnet kommit.

GO OCH GLA KEXCHOKLAD!! Efter ca 45min var det dags att kicka igång livet igen. Hur gör man då när vissa har sprungit 50km och andra har 0km i benen? Jo man har ett par erfarna ledare som försökte hålla ihop det så bra som möjligt. Jag, Roxen och Eric agerade hönsmammor men det behövdes inte allt för mycket, utan alla var med på noterna. De som var piggast sprang lite fram och tillbaka och vi samlade ihop oss då och då. Vi hade världens goaste stämning i gruppen och trots att snöregnet snart piskade i ögonen på en så var det goa och glada julsånger bland löparna. Helt galet ändå. ”Haha midnatt och vi är här ute och springer, kan ni fatta?!”.

Nästa gång vi skulle träffa på bästa supporterteamet Mattias, Torbjörn, mamma, Anja och Anna var vid Knivsta om ca 20km!

Nu fick vi kämpa lite! Här vet jag att det var MÅNGA som hade det lite kämpigt. Snön piskade i ansiktet och vi hade varit ute väldigt länge nu. Men men, sakta, sakta, sakta men säkert så avverkade vi även dessa kilometer. Och att vi mötte ännu ett par 10 löpare i Knivsta vid 01-02 (på natten!!) gav så mycket energi! Här lekte vi jägarvila, drack varm buljong, såg till att kortbyxegrabbarna David och Eric fick tights på sig samt hinkade i oss varmt kaffe. Suppporten skapade fest och de som var på väg hem från riktig fest såg nästan avundsjuka ut..

Och så snabb selfie och iväg!!

Det var knappt att vi insåg att vi började närma oss på allvar. Dessutom skulle den absolut roligaste skogsturen få uppenbara sig nu! Kilometerna blev långsammare på den svåra (och supermysiga, härliga, underbara och vackra) trailen men det fick det definitivt vara värt! Det snöblandade regnet blev ett vackert snöfall och vi skuttade framåt drygt 30 löpare mitt i natten mitt i vackra skogen. Stämningen var att det helt enkelt var HÄRLIGT. Vi var inte stressade utan vi mös framåt. Alla kämpade på på sin egen nivå. Här i Knivsta hoppade förstås ny energi på tåget och det gav oss rävar från Ursvik pepp. Mycket klipphällar, gegga och snö satte prov på våra ben som nu hade varit ute ett tag.

Jag säger då det.. alla ni som inte har sprungit med pannlampa i skogen. Gör bara gört! Ta med goa vänner, invänta snöfallet och ut och skutta. Det är magi i ett lampsken. Sedan om det var så att alla andra löpare också hade en religiös upplevelse i skogen eller om det bara var jag (?) låter jag vara osagt, men jag tyckte det var riktigt trevlig i alla fall :)

Härifrån kan man inte säga att det direkt gick speciellt snabbt, men framåt kom vi hela tiden. Snart kunde vi då äntligen fira in både 75 och 80km!! Vid 8 mil var det många som dubblerade (!) sina distansrekord. Jag är så djupt imponerad!!!

Här har ni en 7,3milahälsning från natten i snön. ”Tack för att ni väljer att befinna er här klockan 03 på natten med oss”…

Strax skulle vi då dyka upp i Sunnersta. Jag hörde min kära mor vråla när vi kom fram, vilka flashbacks från CCC!! Att komma ut ur mörkret i skogen och bli så väl omhändertagen! Här möttes vi av nya löpare och ännu mer support än innan. Vad gör folk här klockan 03.30 kan man undra?! Vilka hjältar!

Jag tryckte i mig gel och skumtomtar. Nu började tanken sina på allvar och energi behövdes. I med varm sportdryck i magen. Nu skulle vi kämpa ihop!

Vi lämnade Sunnersta med 40 löpare, vilket egentligen är helt insane! Blir så glad när jag tänker på det :) Nu påbörjades nedräkningen mot buren och Uppsala-folket fick hitta roligaste vägen framåt. Kämpa kämpa kämpa framåt here we go!

Kilometer efter kilometer avverkades. Vi ser Uppsala, vi närmar oss Uppsala, vi är i Uppsala! Vi är snart klara, vi har snart gjort det!

Snart uppenbarar sig buren efter att vi har kämpat längst med fyrisån. Det går knappt att hålla nere farten, nu vill vi bara spurta till buren. I samlad trupp skuttar vi framåt genom Uppsala och mot stora torget. Mer folk än väntat på plats och vi ser hur människorna i buren börjar vinka och stoja.

VI HAR GJORT DET!! 87 KILOMETER!! GENOM NATTEN, SNÖ OCH SLASK OCH KYLA!

Jag skulle vilja rada upp allas namn här var och en, men försöker sammanfatta vad jag skrev innan jag somnade efter löpningen. Att alla – ALLA – som var med, oavsett distans, verkligen förtjänar världens största medalj. Att ta sig hela vägen är så stort, men också att hoppa på och ge massvis med energi – det är också stort. Att sitta och heja framför datorn och kommentera, smsa och facebooka, det är också stort. Att ge pengar och peppa, det är stort. Att supporta och rejsa runt med bilar efter oss, det är också stort. Allt är så himla stort.. jag är så stolt och glad och tacksam över att det funkar och gått så bra allt detta!

Så FRAM KOM VI – OCH IN I BUREN VÄLKOMNADES VI !

(Vad vill man hellre göra efter 87km och mycket i snöstorm? In i direktsänd tv såklart.. hehe, ALLA såg piggare ut än mig.. men det får man väl bjuda på!)

Vilket gäng, vilka människor, vilken idé!!

Ingen idé att nämna hur kallt det var att ta sig hem utan nu fokuserar vi på det roliga. Äventyret, insamlingen och stollarna i löparskor. Inte bara att vi nästan fått in 16tusen kronor till Musikhjälpen (!) utan det känns också som att vi visar väldigt mycket att – man – kan. Man kan mycket ! Man kan faktiskt springa från Stockholm till Uppsala nattetid. Haha. Man kan!

Så nu är det väl bara frågan, var kommer buren vara nästa gång…?!

Titta gärna på klippet och släng gärna in några kronor till till insamlingen, det går ännu att bidra!!

Så för att avsluta det hela så kan jag nämna att jag är glad att jag har likasinnade vänner. Som hänger på ens lilla idé. Som liksom jag var hemma på lördag morgon efter en natt i löparskor.

Hur badet efter löpningen kändes? Magisk I say. Magisk!

Ungefär lika magisk som kommentaren som en löpare skrek ut bland folk på restaurangen kvällen efter löpningen ”Miranda, det var en magisk natt!!”. Hehe. Kan inte alls misstolkas… inte alls. Men nog sjutton var den magisk.

Tack och hej till er alla för visat intresse och pepp :) Nu ska jag sova lite igen!