Kilian Classik 5:a – och PB?! |

4:e gången gillt kanske? Återigen stod jag på startlinjen för detta spännande och utmanade lopp. För varje år har jag tagit med mig mer erfarenhet, träning och självförtroende i bagaget. I år däremot, efter en på allvar alltför dålig träningsvår, var känslan inte alls på topp. Att jag sedan aldrig skulle bli riktigt trött under själva loppet; det är fortfarande förvånansvärt…

Men vi tar det som vanligt från början. Som ni vet så anordnar Team Nordic Trail löparresa till Font Romeu. Självklart är det magiskt att få visa sitt absolut favoritlopp till så många människor, i år så många som 40 löpare!

Jag var som vanligt mer brydd om övriga löpares tävlingar än min egen, och förlitade mig trots allt på att min erfarenhet skulle lösa det hela hyfsat bra. Sedan å andra sidan vet jag också att Kilian Classik 45km med sina 1800 höjdmeter och extrema värme inte direkt är ett ”ställa ut skorna”-lopp som går av sig själv.

Här kan man läsa om mina tidigare lopp:

Hursomhelst så rekade vi loppets första del på fredagen, hämtade ut nummerlapparna och körde tävlingsmöte. Peppade alla deltagare inför sitt stora stundande äventyr!

Nervositeten var påtaglig vid frukostbuffén. Prylarna var som vanligt framtagna kvällen innan. Den obligatoriska utrustningen ljöd: Ryggsäck och vätskeblåsa, vindjacka, energibars och visselpipa. Därtill hade jag salt, gels, höjdmeterskarta och solskydd. Varmt så in i bängen skulle det ju bli. Dock så var stämningen mer tryckande än solen vid starten.
”Så står jag här igen” tänkte jag. Varje år påminns jag på något vis om en livsförändring när jag genomför detta lopp. 2012 hade jag aldrig knappt sprungit trail och snubblade mellan stenarna. Till vardags arbetade jag som inköpare i livsmedelsbranschen. 2013 var jag en nyfrälst traillöpare som precis på något sätt ”blivit med bolag” och genomförde det första arrangemanget utomlands. 2014 hade jag blivit en lite mer erfaren löpare och levde helt plötsligt som egenföretagare i träningsbranschen. Och så nu då, 2015 och så hade jag 2 grymma ledare och med oss hade vi 40 härliga adepter. Resan i sig var inte längre en av få, utan hela programmet var smockat och Team Nordic Trail har hunnit bli en erkänd löparorganisation i Sverige.

Varje år, nya steg. Som på något sätt startade där i Font Romeu när jag tänkte att ”…alla borde springa trail!” Så det kan gå!

Så tillbaka till loppet. Med mitt lite sänkta självförtroende gick jag ut väldigt lugnt. Skuttade framåt och log mot solen. Kom till den första klättringen, den berömda skidbacken efter ca 8km. Inte alls lika trött som vanligt, trots att det mest går uppför hit.

Klampade med raska steg uppför backen och såg fram emot den fina utförslöpan därefter.

Nedför en rejäl utförslöpa och jag hade en kvinnlig löpare bredvid mig. Då jag vet att det inte är alltför många kvinnor på detta lopp som gör bra tider så tänkte jag att hon inte skulle slå mig för enkelt. Så varje gång hon sprang förbi mig sprang jag förbi henne. Såhär roade jag mig under den tekniska halvmilen fram till första berget.

Stigningen pågår länge. Vi börjar vid 2000m och stiger ytterligare 700 m. Jag älskar den här biten för att den stavas ÄVENTYR. Uppför berg, genom snöpassager och för varje meter uppför blir vyn bättre när man tittar bakom axeln. Nu hade jag börjat passera några TNT-löpare och en hel del fransoser. Fortsatte skutta uppför och tugga gel och salt.

Jag älskar när man kommer upp och får springa på klippiga bergspassager. Samma passager som jag 2012 undrade om de inte hade dragit banan fel. För där kunde man ju inte springa?! Det är roligt hur man förändras!

Från högsta punkten blickar man ut över majestätiska vyer och jag tog mig tid att stanna upp och le. Hittills hade ju benen rullat på bra, vilket positivt besked! Tänkte väl ändå att snart så skulle väl bristen på långpass göra sig till känna, sällan jag råkar hamna i pessimistfacket ;-)

Efter en liten brant kommer förresten denna sträcka till vänster om sjön på 2300m höjd. Svårt att återberätta magin här!! Men det är som att springa i en saga!!

Härifrån kommer nästa utförslöpa och därefter den berömda väggen. Kanske är det mitt fel att den är berömd, för att jag har förstått i efterhand att jag har skrämt upp en del människor med dessa historier. Men jag har sett många människor knäckas på denna vägg.. Många som liksom lagt sig ner ståendes mot väggen och liksom tittat uppför i ren desperation; när tar den slut?!

Jag tror att det är kombinationen av att den är brutalt brant (vissa partier behöver händerna nästan gå i backen för att man inte skap kana utför, aborrbacken släng dig i väggen…), att man har varit ute så så länge på hög höjd och sedan förstås värmen. När man är här har man slitit ihop närmare 1500 höjdmeter och 30km i 25-30 gradig värme. Här ÄR man trött.

Men vet ni vad, här förstod jag äntligen att det fanns lite kraft i benen. Jag brummade uppför ”som vanligt” och tog 6 personer på väg uppför. Under 4 lopp är jag fortfarande opasserad på väggen! Hehe.. Men det bubblade av trötthet i skallen efter detta. ”5e dam” meddelade dem. För länge sedan försvann tjejen hade hade kivats med bakom mig, och där skulle hon bestämt fortsätta vara. Jag arbetade mig utför; framför mig hade jag en teknisk mil i hettan.

Fortsatte framåt. Vildhästar uppenbarade sig när jag tog mig längre och längre nedför berget. De brutala stigningarna var äntligen över!

Benen både flög utför och snubblade utför de tekniska stigarna. Nu började jag då äntligen bli ganska trött till slut. 35km av 45km var avverkade. Nu slog jag på pannbenet då benen började bli sega. Var noggrann med saltet och energin. Tackade löparguden vid varje station för att det fanns coca-cola och fortsatte framåt.

Det är svårt att beskriva den sega känslan som infinner sig efter 5h i rejäl värme och höjd. Fortsatte plöja på framåt och förmådde mig att jogga så snart det var platt och utför. Uppför var helt omöjligt. Som min vän Sussi; ”till slut räckte det med en stor sten för att få gå” haha. Ungefär så blir det faktiskt till slut. Benen blir successivt mer och mer modiga och spaghettiga.

Det hjälpte dock varje gång man mötte en annan TNT:are eller annan glad människa längst med banan. Och snart var den då där; den sista stigningen! Här snicksnackade jag med Mattias och Pontus; 2 grabbar jag trodde att jag hade noll chans att hänga på dagen till ära.

Fick nyfunnen kraft uppför då stigen slingrade sig i skogen i skuggan. Tack gode Gud för det!! Nu var värmen och tröttheten påtaglig och jag längtade verkligen målgången. Var lite tacksam och frustrerad över att jag kände till varje stig som fortfarande var kvar på banan.. ;-)

Men uppför klarade jag mig trots allt och nu fick man springa utför och man visste att det var ca 4-5km kvar av loppet. Lite lätt sluttande utför. Men är det enkelt då? Nej nu var man mycket mycket trött. Jag insåg att det fanns en liten chans för PB och manade på benen att inte stanna. Råkade springa fel, insåg det och sprang tillbaka, snubblade till, fick kramp i baksida lår OCH stukade till höger fot.. Allt inom loppet av 1-2 sekunder! Vrålade rakt ut i ren frustration!!! (Förlåt alla som var i närheten)…

Men så!! Matt och trött och sliten men ändå förstås glad för att det hela gått vägen så himla bra, försökte jag kubba mig igenom den sista biten med tunnelseende. Råkade passera några sista TNT:are och deklarerade att jag för stunden inte hade någon social kompetens kvar. Dvs, ingen energi att snacka. Vilket man brukar ha – minst sagt ;-)

Men så äntligen (!) fick man mötas av detta! Världens skönaste hejarklack! Vilken glädje och samhörighet med gruppen!

Vilken lycka att få dela denna upplevelse med alla, att kropp och knopp levererade nytt PB på loppet och att få känna sig helt lyrisk och matt på samma gång. ÄLSKAR KÄNSLAN!

Vi hejade in alla 25 – och 45km:are hela eftermiddagen. Alla var ute allt från 3h till 9h! Och vad kul det var att stå nervös vid sidan av målrakan och vråla rakt ut varje gång en ny TNT:are dök upp! Så kul att både jag och Edvin (med kanontid 4.44!!!) missade prisutdelningen av våra 5e-plats-priser. Men vi fick göra en egen segergest långt senare på dagen…

Man kan säga att jag var minst sagt överväldigad av situationen. Av alla löpares insatser och upplevelser; mina egna och bara allt i sin helhet.

Som vanligt försöker man runda av allt med ord men det faller platt då känslorna är så mycket starkare. Men man får försöka formulera så gott man kan.

För att summera ihop detta inlägg som löpare Miranda (för arrangörsMiranda har gjort ett annat inlägg om själva resan, scrolla i nyhetsfeeden bara) så känns det helt klart bättre i huvud och ben efter loppet. Tillbaka är ett självförtroende och en självklarhet i löpningen.

Svårt att säga vad det är; men jag kanske helt enkelt inte kan ha en dålig dag i Font Romeu; stället som slog undan mina asfaltsben och gjorde traillöpare av mig?!

Nu tar jag sikte på ännu fler löparäventyr och löparresor; och jag känner mig liiiiite mindre skräckslagen inför årets stora mål CCC 100km.. :-)

/ Miranda Kvist, medgrundare av Team Nordic Trail ”Work for it”