Jag har ju en helt sjukt långsiktlig träningsplan. Med flera års träning framför mig. Sådär tills jag dör typ.. det är ju en ganska långsiktlig plan. Inte sant? The lifestyle-way
Jo, träningslivet är mitt sätt att leva livet. Folk frågar var man hittar inspiration? Motivation?
Förutom tävlingar man ser fram emot och den där fantastiska känslan man längtar efter så kan man förstås hitta motivation och inspiration i andra lägen också. Personligen så tappar jag otroligt sällan motivationen, alltså träning är ju det jag älskar, varför skulle jag inte vilja träna.? Men jag kan däremot berätta att jag får nya booster av motivation då och då där jag inte tror att jag ska finna dem ;)
Som om jag exempelvis råkar titta på Gladiatorerna på tv. Själva gladitorerna i sig brukar jag inte avundas (visst respekterar och beundrar jag deras extremt hårda slit för att komma dit där de är rent fysiskt) utan det är oftast deltagarna jag motiveras av. Jag har ju på sista tiden verkligen ändrat mitt fysiska ideal, från ”bara” långlöpare till rörlig, stark och smidig långlöpare. Svårförklarat det där. Men alltså.. om man säger såhär. För mig handlar det inte längre om att bara kränga mil. Jag beundrar styrka, rörlighet och smidighet också. Jag vill vara komplett. Stark och snabb och uthållig.
Deltagarna i Gladiatorerna brukar oftast representera just det! Allroundvältränade. Inspiration för mina ögon. Sakta men säkert ser jag även min målbild. Fysmonster Miranda liksom. Hehe. Inte riktigt, men stark ingår helt enkelt i idealet på ett annat sätt än tidigare. Så efter ett avsnitt av Gladitorerna kan jag bli sjukt peppad styrkemässigt. Ganska otippat egentligen. Inte vilja göra annat än hänga i rep och göra burpees samtidigt ungefär. Crossfit-tokig.
Sedan om jag tittar på exempelvis Vasaloppet.. ja då blir ja verkligen eld och lågor.. Nu hamnar vi liksom på en ny nivå. Vilka riktiga fysiska monster här! Så starka, så vältränade, så SJUKT tränade. Alltså.. vilken dröm. Kompletta vältränade muskler och hjärtan. Nästan så det vattnas i munnen.. bara jag? Jag vet inte exakt vad det är som motiverar mig. Kanske är det samma sak som när jag tittar på dokumentärer från Ironman Hawaii. Jag hyser den djupaste av respekt för dessa vältränade unikum för att de är kompletta = starka fysiskt och starka mentalt. Kondition på otroligt hög nivå och förmågan att pusha sig själv BEYOND. När andra saktar ner så ökar dem.. kanske är det just det som gör att det pirrar i magen på mig. Det där att klara av att ligga på sin yttersta gräns och prestera. Det är liksom sådant som jag drömmer om, som jag tänker på och som jag blir alldeles galet motiverad av.
Att bli sitt absolut bästa jag helt enkelt.
Åhhh….
Så sitter jag och bara vill bli starkare, snabbare, mer uthållig, tåligare, rörligare, bättre osv….
Obs!
Nu måste jag lägga in en parantes också. Man kan bli motiverad, men man ska inte bli hetsad av andra människors fysik! Man ska vara glad över vad man själv har åstadkommit, och vara stolt över sina egna framsteg – oavsett nivå. Glöm inte det!
Lika mycket som jag inspireras av alla fysiska unikum, så måste man komma ihåg att vara sjukt stolt över sig själv och sina prestationer också. Annars kommer man bara gå runt bitter för att ”alla andra är bättre”. Bloggar är tyvärr ett bra exempel på detta, jag har ju trots allt vid otaliga tillfällen fått höra att vissa känner sig dåliga när de läser min blogg. Snälla känn inte så. På samma sätt som jag inte tycker jag är sämst bara för att jag inte springer marathon på Isabellah Anderssons tider liksom…
Summa kardemumma: respektera och motiveras av andra människors hårda slit och hitta inspirationen i det! Så gör jag, och jag planerar att fortsätta ruskigt länge till med min långsiktliga plan :)
Härligt! Jag tycker också man ska peppas av andras framgång samtidigt som man ser framgången i sina egna prestationer också. Visst kan jag ibland slås ned, om jag från förr har en dålig dag – och tänka gud va hon är duktig dendär miranda som orkar pressa sådär mycket träning Efter jobbet, jag som är så trött nu – men så inser jag att vi ju har helt olika förutsättningar och att vi inte kan orka jämnt, och inspireras istället av hur mycket du orkar :)
Tack M vad gullig du är. Du förstod helt klart vad jag menade :)
Jag älskar det här inlägget! En 10 poängare!
Tack!!
Väldigt bra inlägg Miranda! Gränsen är hårfin, om man motiveras och sporras eller om man blir stressad och mår allmänt dåligt för att man känner att det man själv presterar är för dåligt. Det gäller inte att bara vara starkt fysisk, utan även psykiskt så man klarar stå emot och vara stolt över sig själv både i med och motgång!
Helt rätt Ida. Och så måste man komma ihåg att det kan variera. Som idag, när jag är sjuk så kanske jag blir lite bitter över någon annans träningspass.. och det är väl okej, man blir lite avundsjuk ibland för att man också vill. Men i det stora hela ska man låta sig inspireras och inte hetsas :)
Ett klockrent inlägg! Det är som sagt svårt i bland att stressas mer av andras framgångar när man själv bara står och trampar och inte kommer någon vart…tror man.
Jag har jättesvårt att i bland vara nöjd med det jag åstakommer, behöver lite tid efteråt för att ta in och inse att fan det var ju rätt bra. För första gången kom den känslan direkt nu efter öppet spår, jag lyckades nå mitt mål på de där nio milen och insåg vilken utveckling jag gjort.
Men jag känner mig sällan dålig när jag läser bloggar om träning, för mig är det stora inspiritationskällor, som med din blogg när det handlar om löpning. Du och dina äventyr har följt under sommaren! Tack för det;)
Hejsan Helena. Tack för en intressant kommentar, visst är det konstigt hur man kan uppmuntra andra men sedan glömma sina egna prestationer? En gång var jag tvungen att säga till mig sjäv från skarpen att ”Nu får du vara nöjd Miranda” och tänka tillbaka hur mycket sämre det hade gått året innan. Påminna sig lite grann om sina framsteg, glöm inte det :) :)
..och liksom du motiveras av de hårt presterande idrottsmän/kvinnor motiverar jag min träning av dig!
Du känns som en så vanlig tjej och jag brukar ofta tänka, kan du så kan jag! Och så satsar jag lite hårdare framåt! Även om jag inte tror att jag någonsin kommer orkar fylla min träningsvecka med så många timmar och mil som du!
Så tack för att du delar med dig!
Hehe, jag är verkligen en helt vanlig tjej :) :) och det är sådana jag också inspireras av.. typ småbarnsmammor som går upp klockan 05 för att springa 20km.. sådant är också stort och ger inspiration. Kan dem så kan jag :) Tack för kommentaren!