Och vilar mer än vanligt denna vecka trots att jag inte kör Stockholm Marathon på max. Ok va?Jag brukar försöka vara extra lyhörd när jag vet att jag har pressat på ganska mycket, och så är det ju i detta fallet. Som sagt, en del tävlingar liksom..

Vila är oftast något ”nödvändigt ont” bland oss som tränar mycket. Vila är däremot något överjäkligt nice bland resten av befolkningen. Intressant det där.

När jag var yngre var ju vilan min fiende. Usch. Vila. Sitta still. Not good. Pressade alldeles för hårt.

Nuförtiden, när man överlevt både det ena och det andra (överträning bl.a) så är man bra mycket klokare. Absolut inte i närheten av klokast (vem är det?), men man har ju lärt sig kroppen sin och hur den fungerar. Precis som jag har nämnt förut så vilar jag i stort sett alltid när jag inte ”känner för att träna”. När jag verkligen känner att jag inte vill. Eftersom det är extremt sällan så är det korrekt att hoppa över träningen vid dessa tillfällen anser jag. Det är väl helt enkelt ett tecken.. och då menar jag inte när man är trött och seg och borde få en klackspark…

Om man däremot känner sig så pass väl att man vet att om man inte känner för att träna – alldeles för ofta – ja, då får man utgå ifrån det istället. Då får man motivera sig ut ändå. Osv. Man får lära känna sig själv helt enkelt. Hur funkar jag, vad får mig att gå igång? Var är den största barriären till att ta sig ut: skallen eller kroppen?

I mitt fall är det kroppen. Om jag inte vill träna är det för att kroppen är sliten eller skadad, det är det enda som ger mig motivationstapp. Om man däremot har svårt att motivera huvudet så måste man fokusera på vad som gör att man gillar träning, alternativt vilka positiva effekter man får av det. Vadsomhelst bara man kommer ut. Läsa motiverande bloggar, tänka på sitt mål eller tvinga med en kompis ut. Bara man kommer ut. Endorfinerna sköter resten ni vet.

Hursom. Ikväll är det ingen träning från mitt håll, bara en lugn Mirre. Underhåller annat istället och njuter av sådant man kan göra utan löparskor på fötterna. Värsta grejen va, jag förstår att ni är chockerade… ;)