Bästa läsare, som kanske ska springa marathon för första gången nu på lördag?

Sov extra mycket, vila extra mycket och ät precis samma kost som vanligt. Peppa skallen. Det är NÄRA NU. Ida plockade fram mina gamla motivationstips på sin blogg, så jag gör helt enkelt likadant. Här kan ni hitta dem.

Jag har gjort Stockholm Marathon ett par gånger nu. Första gången väggade jag fint in på 3.56 på debuten 2006. Fyra år senare stämde bara ingenting och jag kom in på 3.47 med tanken om att göra minst 20-25min snabbare. 2011 så hade jag noll förväntningar och gjorde 3.28 och mitt dittils snabbaste marathonlopp. Sänkte PB på maran till 3.21 samma år på Berlin Marathon.

Förra året sänkte jag mina tider på halvmara (1.34) och milen (42 låga) innan jag främst ägnade mig åt skogstokiga aktiviteter.

Förra hösten var jag nog egentligen i mitt livs form men jag hade verkligen inte mycket att ta fram till Berlin Marathon. Det bara fanns ingen vilja och kraft. Asfalt gjorde mig nervös med ett knä som strulat hela året.

Ibland får jag frågan om jag någonsin kommer att satsa på maran, halvmaran eller milen igen. Sänka PB. Och det är ju såklart. Jag kommer säkert vilja göra ett försök på sub3.20 någon dag. Men då krävs det att huvudfokuset och tävlingsskallen är med.

Vad jag lärt mig under mina sköna löparår (med över 900mil bara jan 2010- dec 2012) är att man måste gå på magkänsla trots allt. Man kan inte förvänta sig att persa varje år. Man kanske inte ens vill springa samma distanser eller samma lopp. Det finns så OERHÖRT många coola och härliga lopp, så det finns verkligen mycket att uppleva.

2010 förälskade jag mig i löpningen igen efter att 2006 sprungit mig till den mest brutala överträning. Det tog 3 år innan jag sprang igen. 2011 samlade jag distans som en galning, det var det roligaste jag visste att skutta 50km på lördag och 40km på söndag. Och 2012 blev jag snabb och jagade och pressade tider som aldrig förr. Och blev SkogsTokig.

År 2013 jobbar jag med löpningen så den fyller upp min vardag mer än någonsin. Jag har genom åren jagat både tider, distanser, upplevelser och mycket mer. Och bloggat. Ständigt bloggat.

Ibland blir jag fascinerad över att min relation till löpningen ens existerar fortfarande, borde vi inte ha tröttnat på varandra vid det här laget? Men vet ni vad. Jag tror att den är kvar just för att jag alltid sprungit det jag känt för. Har jag haft en period med att jaga PB så har jag satsat på det. Har jag velat springa utklädd så har jag gjort det. Har jag känt lust att testa 24h på bana så har jag gjort det. Har jag känt behovet av att springa ultralopp i bergen så har jag gjort det.

Var är min form just nu? Jag vet inte riktigt. Jag har en väldigt hög lägsta nivå ändå. Jag kan definitivt rulla många mil och hyfsat snabba bara jag känner att jag vill. Men på sista tiden har jag verkligen känt mer för att springa och njuta, och njutningslöpningen har varit relativt långsam. Jag har inte riktigt kunnat stålsätta mig mentalt på ett tag när det gäller tider.

Men det kommer det också. Den 11e augusti vill jag vara i bra form. Då ska Team Nordic Trail mata backarna på Fjällmaran. Då vill jag satsa järnet. Och på lördag vill jag springa en asfaltsmara utklädd. Hehe. Kontrasterna mina vänner. Kontraster. Håller kärleken vid liv ;)

Håller ni med?