Jag funderade på en sak igår. Kanske är det bara jag, eller så är vi fler? Hursomhelst så ska ni få vara med i mina tankar. Mycket möjligt är att de även kommer tappa allt vad en röd tråd heter – men hey, sådan är jag. Hänger man med så hänger man med, om inte annat så får man väl försöka.
Jag har tappat ett antal vänner i år. Vänner som inte tränar.Nära vänner. Vänner som inte är löparvänner utan som är ”vanliga” tjejkompisar. Vänner från gymnasiet och tidigare. Helt plötsligt hörs man helt enkelt inte. Från båda håll. Kanske, kanske har man helt enkelt glidit ifrån varandra, som det sker för många. Men kanske, kanske, har min (fanatiska) träningsanda drivit bort dem?
Vid sms-förfrågan om fika har jag svarat med ”Gympass?” och prioriterat bort alla aktiviteter som skulle försämra träningen. Jag har inte fattat varför man ska prata bort 3h på ett fik när man lika gärna kan göra det på ett gym? Jag har prioriterat löparvännerna som vill springa, gymma eller långpassköra.
När man jobbar heltid är ju tiden knapp. Som det känns nu är det faktiskt jobbigt att försöka få in en massa icke-träningsrelaterade saker som tar tid. När det redan är så kort om tid.
Detta får mig att fundera lite. Väljer jag alltså bort vänner som inte tränar? Är det bara mitt fel att det inte har hållit? Vad pratar jag om när jag väl träffar dem då – träning förstås. Fast jag lyssnar mycket också förstås.
Men liksom… hur ska man prioritera egentligen. En fika inne i stan efter jobbet innebär med stor sannolikhet att jag är gemma vid 21tiden. Innan 21 hinner man ju med ett grymt långt och skönt intervallpass…
Nu låter jag säkert som en hemsk vän egentligen. Men kanske finns det den grundläggande orsaken till att man väljer träning framför vissa vänner att man helt enkelt väljer sig själv före vissa personer. Man vet att man mår bättre av en löpning än av en fika?
För den sakens skull är jag ju ingen asocial person, det tror jag alla kan svara på. Det blir bara knepigt att försöka underhålla en massa tidskrävande vännerrelationer. Det är nog därför jag har blivit ett sådant stort fan av löp-dejter med mina löparvänner, långlopp och andra sociala träningsgrejer. Jag tycker helt enkelt att det är en optimal aktivitet; socialt och svettigt!
..jag sa ju att den röda tråden skulle försvinna någonstans på vägen… ;)
Summa kardemumma är att jag helt enkelt har insett att jag måste prioritera någonstans på vägen. Mig själv (löpningen) eller andra. Jag väljer mig själv i den mån det går. Fast gärna med sällskap om ni förstår vad jag menar (social löpning).
Ja, jag väljer det jag mår bra av. Därmed även de vänner jag mår bra av. De som ger mig det jag vill ha just nu. Det måste ju vara rätt. Även om man tappar gamla vänner… hur sorgligt det än må vara är det väl sådant som händer?
Hur prioriterar ni? Ställer ni in ett löppass om sambon vill gå på bio? Försöker ni ställa om fika-dejten till en powerwalk? Berätta. Förstår ni ens mitt resonemang gott folk?
När man jobbar OCH försöker träna duktigt så måste man prioritera. Jag har sagt nej till kompisar för att jag hellre vill träna. Men oftast försöker jag jobba runt det, typ springa hem från en träff, eller som du, göra det till en träningsdejt. Men visst har du rätt, man har inte hur mycket tid som helst, och måste alltså prioritera!
Tränar du verkligen varje dag? En dag i veckan borde du ju kunna klämma in ett socialt icke-träningsmoment. Klart att dina vänner känner sig bortprioriterade när du väljer träning framför dem.
När jag träffar mina vänner är det ofta ganska planerat så då kan jag planera träningen efter det. Vet jag att det är fika på onsdag så kan jag antingen släpa mig upp på morgonen eller helt enkelt skjuta på det en dag. Fast sen är ju jag inte lika träningsberoende som du verkar vara. ;)
Sen har jag ganska tur då de flesta av mina vänner tränar och att jag får chansen att träna tillsammans med dem. En tjejkompis som inte gillar att springa simmar och yogar jag med istället. Två andra tjejkompisar spelar jag beachvolley med. En annan tjejkompis och jag ska göra klassikern ihop så vi samordnar en del träning. Min kille och ett par killkompisar springer också. Problemet är att samordna våra scheman så vi kan träna tillsammans.. ;)
Du kanske är alldeles för fanatisk i din träningsfokusering och måste inse att man behöver balans i livet för att må bra långsiktigt. Som utomstående betraktare så verkar din fokusering på just löpning lite osund. Det säger jag trots att jag själv löper mycket.
Man måste unna sig annat och tänka på annat mellan passen.
Inte illa ment utan bara avsett för att få dig att reflektera.
Ha det bra.
Ja ställdes själv inför samma problem häromdagen, en kompis ville träffas på kvällen, och efter en lång arbetsdag började jag inse att det skulle bli antingen kompis eller träning. Jag valde i det fallet kompisen, men märkte att min första tanke när hon frågade var ”när ska ja hinna ut på löpträning?!” ..men ja såg till att träna bättre följnade dag istället. Ja tror det är en balansgång… men var och en på sitt sätt.
Tyvärr blir det alternativet ”kompisar som tränar” fastän man vill träffa andra kompisar. Men det löses snabbt. Balans :) Ibland behöver jag vila -> kaffepaus. Ibland vill jag träna på kvällen -> ”joggpaus” med kompisen. Inget att bekymra sig över. I ditt fall kanske det är lättare att välja/prio. Men i mitt fall med barn så väljer jag att ta kvällsnack på löparbanan med min kompis. Prio kallas det ;) När ska man annars hinna med allt?! :)
Carpe diem! Tänk bara på det. Har du lust att träna så gör det. Måna först om dig själv därefter andra. Annars ligger allt annat före dig…
Om det är kompisar som du ändå gillar att umgås med är det väl synd om de ”prioriteras” bort. Att man glider ifrån kompisar händer väl alla med åren, men nånstans tycker jag att det finns en skillnad mellan ett aktivt val att ”inte träffa x”, och att saker bara inte blir av. Hårfin skillnad kanske och svår att förklara, men om det rör sig om nära vänner, som du säger, är det väl frågan om det är värt att tappa dem, i det långa loppet …
Viktiga reflektioner och funderingar! Jag tycker det gör att du visar på en sund inställning till din träning. Det handlar om prioriteringar du tycker är viktigast just nu, men innebär också att om prioriteringarna förändras kanske inte ”ej-träningsvännerna” finns där längre.
Jag har själv idrottat på elitnivå och jag valde träningen och hade inte ork att underhålla mina vänner utanför idrotten, det slutade med att min vänskapskrets bestod av pojkvän och laget + någon riktigt nära vän som stod ut. Jag ser det såhär; riktiga vänner följer en i vått och torrt, dessa är få och utgörs ofta av barndomsvänner eller kanske en syster? Resterande bekantskapskrets är utbytbar och föränderlig i viss mån, tillfällen att hitta nya vänner finns alltid om man vill. Så länge du är nöjd och känner att du har gjort ett medvetet val, då ser jag inte varför det skulle vara fel. Måste säga tack för en inspirerande blogg!
Jag prioriterar sällan bort mina vänner som jag verkligen vill träffa, flyttar på träningen istället. Är ju i och för dig ledig varannan vecka, så då hinner jag lätt med båda :P Sedan finns det ju undantag, om jag har beachvolleyträning eller volleyträning så då har jag det, och det går inte att flytta på. Och det är så himla kul så jag väljer volleyn framför mina vänner i princip alla lägen. Låter kanske hemskt, men ja… :P När det var säsong och vi hade matcher de flesta helger så planerade vi alltid alla fester och dylikt efter när jag hade matchledigt någon helg, haha…
Om jag dessutom har bokat ett pass på gymmet så då har jag bokat det också, och då går jag på det. Vännerna kan jag ju träffa efteråt :)
Förstår vad du menar. Det är svårt att hinna med allt man vill göra och allt man ”borde” göra. Har jag ett träningspass inbokat en dag, vilket jag i stort sett har varje dag, så kör jag det! Om jag har annat inplanerat försöker jag strukturera om. Köra ett supertidigt träningspass. Eller ja, korta ner den där fikadejten en timme…Dock har jag få vänner som tränar mycket om ens något – så då måste de prioriteras de med. Kanske blir man då lite trött i slutändan av att hinna med allt. Men men!
Att välja löpning före annat för att man mår bra av det – jag håller med: det handlar om att prioritera sig själv. Och det är mer än okej!
Ibland kan jag dock tycka att det är skönt att andas ut och lämna alla löparfunderingar bakom mig. Dricka kaffe.
Samla lite löparenergi helt enkelt :)
Jössas det blir många Fridor här nu. Får väl identifiera mig som portugal-versionen av frida. Iallafall, ehm, var det nåt konstigt som kom fram i det här blogginlägget? Nej det tycker jag inte. Been there done that. Fast det var länge sen, selektionen av icke- vs. tränande vänner och bekanta har jag liksom fått med mig sen småbarnsåren.
Ställer ni in ett löppass om sambon vill gå på bio? – Nej :-) Generellt ställs alla ”inne-aktiviteter” om till ”ute-aktiviteter” om man vill umgås med mig ;-)
Försöker ni ställa om fika-dejten till en powerwalk?
Nej, men till ett löppass eller bålstyrka på gräsmattan.
Tänk dig det omvända, att du hade en vän som var värdefull för dig men som hela tiden prioriterade bort dig för ex. sin pojkvän, hur skulle det kännas?
När du hade din ”löpdipp”, vilken var din relation till dina vänner då? Betydelsefull?
Jag tänker att mixen att ha vänner i olika sammanhang kan tillföra dig olika saker borde vara värdefull!
Läste någon annans inlägg om att riktiga vänner alltid finns kvar, visst finns kanske vännen kvar MEN om man aldrig ses, aldrig hinner prata och uppdatera varandra om sina liv vilken relation får man då när man väl ses?
Ja de va mina tankar! Hur du än gör hoppas jag att du gör ett val som känns bra!
Jag tror att jag väljer mina vänner noga, dvs de som jag umgås med vill jag inte välja bort. Men flera av mina närmaste vänner tränar så då brukar vi ses på SATS. Om man har tajt med tid kan man ju alltid ses och äta middag ihop, eller liknande. Sedan är jag lite av en föreningsmänniska så jag har turen att kunna slå flera flugor i en smäll. I dag har vi pub vid SU och då kommer jag ju träffa en massa vänner och bekanta.
Förut när jag löptränade som mest hann jag knappt med mina vänner. Idag prioriterar jag sociala relationer framför träning, för jag vet att på sikt är det mina vänner och min familj som får mig att må allra bäst.
Sedan är jag student också och då tycker iaf jag att man har mer tid än när man jobbar. Jag träffar ju ofta vänner och så pluggar vi tillsammans ;) Har du några andra intressen som du inte kan vara utan, då du kan träffa sådana vänner som inte vill nöta km och mil?
bra blogg! //Karin
Jobbigt att du känner att du måste prioritera! Du verkar vara väldigt fokuserad på din löpning, väldigt ambitiös! Du är jätte duktig tycker jag.
Vänner har man inte för evigt, det är som vilken relation som helst, den måste vårdas. Dina vänner är oerhört viktiga i olika stadier i livet. Du vet aldrig vad som händer i morgon eller i framtiden och att ha stöd av sina vänner är oersättligt.
Jag jobbar som sjuksköterska och har sett att livet kan vända väldigt fort för många människor, så jag skulle absolut inte råda dig till att prioritera bort dem!!! (självklart måste det vara på lika villkor, att de måste ta vara på dig med och framför allt ha förståelse för dina intressen och mål osv.)
Sen kanske det kan vara så att när de ringer dig för en fika kanske de behöver en vän, dig för att prata och ventilera- så finns där för dem!
Hoppas du förstår vad jag menar!
Blir faktiskt lite ledsen av att läsa ditt inlägg om vänrelationer. Det verkar som att du rycker på axlarna och inte bryr dig så mkt om att vänner glider ifrån dig.
Dina meningar ”Jag har inte fattat varför man ska prata bort 3h på ett fik när man lika gärna kan göra det på ett gym? Det blir bara knepigt att försöka underhålla en massa tidskrävande vännerrelationer.” känns hårt att läsa då det i mina ögon framstår som att vänner som inte delar samma intressen skulle vara tidskrävande och i viss mån jobbiga. För mig är det arrogant.
Jag förstår inte riktigt om detta är ett slags ”farväl” inlägg till oss vänner som du tror dig ha förlorat. Det sista stycket säger ganska mkt…Du visar ju tydligt vad som är viktigt i ditt liv. Viktigt för mig är dock att veta att vänner är de som alltid finns för en, i alla lägen. När man förlorat dem, vad har man då kvar? Jag förstår att löpningen är en stor del av ditt liv och det är det inget fel med. Däremot pratar du emot dig själv när du skriver att du inte är hemma innan 21 om du tar en fika på stan med en vän. Du har alltid predikat för mig om att alla minsann har tid för lite träning då och då och att det bara är undanflykter om man säger att man inte har tid. Du verkar resonera likandant när det gäller vänskap. Det är något du inte hinner med. En dag kommer du kanske ångra att du prioriterat bort något så viktigt som vänskap.
Vänskap för mig betyder mycket mer än gemensamma intressen.
Personligen så skulle jag aldrig priotera bort vänner som inte delar mina intressen, för det är precis vad de är: vänner.
Man har sina rutiner, men man ska kunna finnas där i vått och torrt.Och när man börjar tänka på att man kanske glider ifrån varandra bara för att man inte har samma intressen och låter det ske, då bör man kanske dra slutsatsen att man inte är en särskilt bra vän.
Det handlar om att kunna ge och ta, och ett fika i stan med vänner ska inte kännas som en börda.
Jag brukar prata jobb med mina vänner som studerar och jag finner det inte jobbigt att de pratar studier med mig, för det är en del av deras liv och hur de har det intresserar mig.
Det handlar om att finna en balans: ens liv med sig själv, med sin pojkvän, vänner, föräldrar etc. Och tid har man, det handlar bara om hur man prioriterar.
Tråkigt och sårande att få reda på detta via bloggen.
Det är svårt det där, men jag tycker det är viktigt att få balans.
För min del spelar det ingen roll om mina vänner inte gillar löpning, de har ju intressen som jag inte har istället. Jag prioriterar träningen högt men inte så att det går ut över mina vänner. De flesta har stor förståelse för att man vill träna och kan anpassa sig efter det JUST DÄRFÖR att jag själv även kan anpassa mig efter dem i många andra fall. Det handlar ju om att ge och ta. Jag tränar inte 7 dagar i veckan alla veckor om året så det finns alltid någon kväll man kan klämma in en träffa i månaden. Vi brukar se till att träffas hela gänget då så att man verkligen får sin dos av sina underbara vänner. Det är skönt att ha vänner av båda sorter tycker jag, så att man både kan få social träning men också att kunna släppa träningen helt och få lite perspektiv på det hela genom att ha en riktigt tjejkväll med SATC (eller nått), choklad, skvaller och bara umgås!
Även om jag tränar och springer lopp, skulle jag aldrig prioritera bort mina vänner. Vad vore jag utan dem? En dag är jag kanske less på löpningen, gör ett längre uppehåll, blir skadad eller vad som helst. Vad vore livet då om jag inte har några vänner kvar? Hemskt! Jag anser att vänner är livet. :) Som imorgon – då laddar jag upp inför Broloppet (halvmarathon) på lördag med mina bästa kompisar. Bättre uppladdning kan jag inte få. :) God mat, ett glas vin, massa snack och skratt och jag lovar att jag springer snabbare på lördag, än om jag hade prioriterat bort det! :)
Jag tycker Li beskriver det väldigt bra ovan.
Den dagen i framtiden (skadad/sjuk) och inte kan springa tror jag du ångrar att du valt bort dina vänner som inte tränar x antal timmar per dag. Med detta ”hårda” synsätt och att se det svart eller vitt tror jag du står ensam kvar till slut tyvärr. Hoppas du inte ångrar dig då.
Bra tankar där…Jag upplever ofta att icke tränande vänner inte förstår varför man väljer löparskorna framför fika med dem. Så nu har jag bestämt mej för att gå in i en fas, vill jag träna så gör jag det, vännerna hinner jag träffa en annan gång! Tur nog så har mina bästa kompisar även de sina sporter som de ägnar mycket tid åt (tyvärr tränar vi alla totalt olika, så kan inte samköra). Jag är trött på folks inställning ”jasså, om du bara ska springa så kan du väl göra det senare, annat vore väl med en fotbollsträning du inte kan skippa..” Varför är egen tränig mindre värt än ordnad gruppträning?
Tack för en bra blogg, löparglädje som gett min inspiration för löparpass och kommande maraton!