Många undrar hur man kan springa så pass långt som jag springer ibland. Hur gör man egentligen för att dra av träningspass på 30km? Hur gör man för att springa marathon? Hur gör man för att springa ultra?

Jadu. Hur gör man egentligen? Rent fysiskt så flyttar man ju den ena foten efter den andra i en halv evighet. Men jag misstänker att frågan är ställd ur med psykisk vinkel.

Hur motiveras man att fortsätta?

Jag har funderat en hel del på sådana här saker. Hur jag helt enkelt ”glömmer bort” att jag springer ibland. Jag dras med i stämningen och kilometer efter kilometer passerar. Jag ”upptäcker” att jag snart är klar ibland och blir lika förvånad varje gång.

Hur händer sådant egentligen?

Jo jag har insett att jag helt enkelt löper i nuet. Inte att förväxlas med att leva i nuet. Men att löpa i nuet innebär helt enkelt att du njuter för stunden och motiveras av att vara ute och springa, sätta den ena foten framför den andra. Inte att tänka på vad du ska göra så snart du är klar med passet.

Framförallt så tänker jag ALDRIG på hur många kilometer jag har kvar. Det är ju faktiskt rent av farligt. Det kan vara en stor motivationsdödare, även för mig.

Jag tänker aldrig (ja förutom vid tävling såklart) på om jag har 8 eller 22km kvar. Jag undviker att hamna i sådana negativa banor. Visst behöver inte konstaterandet i sig ”18km kvar” vara negativt, men om du i samma stund kämpar med pulsen så kommer det oundvikligen kännas lite extra tungt.

Så jag undviker helt enkelt den typen av tankar. Jag gläds med att avverka kilometer efter kilometer och väljer att njuta i stunden för varje minut som går istället.

Jag tror att det är på det sättet som jag alltid lyckas drömma mig bort i löpspåret. Jag stirrar mig inte blind på klockan eller på distansen. Jag fokuserar överlag ganska lite på klockan när jag är ute och springer, tempot får bli det det blir. Förutom på intervallpassen då det är mer fokus.

Jag springer ju för att njuta. Inte för att njuta efteråt.

Förstår ni mig?