Helt galet. Benen samarbetade förvånansvärt bra på cykelturerna fram och tillbaka till jobbet. De stretade inte emot överhuvudtaget? Kanske hade de bestämt sig för att vara mig till lags nu när jag har lovat dem ett nytt par löparskor…?

Så kroppen känns bra. Sådär nästan lite för kaxigt bra. Huvudet däremot, det är det tvärtom med. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp reda upp en massa kaos på jobbet idag. Inga ton mozzarella som hamnade på villovägar i centrala Europa.. tack och lov!

Men det är intressant det där. Är det för att kroppen är så otroligt trött som huvudet blir så kört? Är det fär att man har tömt glykogenet totalt? Har kroppen inte återfått kolhydrater och därmed bränsle?

En cool bild snodd från Madde på mig och Andrea som kommer farandes genom Skärholmen Centrum

Ja, något är det i alla fall. I grund och botten är man väl lite i återhämtningsläge helt enkelt efter gårdagens prestation. Något annat vore ju egentligen väldigt knäppt.

Kul i alla fall när man förstår att inte bara benen arbetar. Man jobbar ju minst lika mycket med huvudet. Som jag brukar skriva mycket om inför marathon, hur viktig den mentala biten är. Framförallt om man har det kämpigt så har ju huvudet en ännu mer betydande roll.

Mitt huvud fick nog jobba en del igår när jag filosoferade i 110km/h om det mesta under löpturen..

Ett fungerande huvud och en fungerande kropp. En komplett maskin. Det har trots allt inte alls. Tänk så bra man har det ändå!