Jag tror att jag har kommit på varför världen blev lite ljusare när snön kom.

Inte bara för att det faktiskt blev lite ljusare utomhus.

Utan jag tänkte mer inombords.

Det var ju förra vintern som jag började älska löpningen igen. Då vi hittade tillbaka till varandra. Så på samma sätt som att lyssna på en gammal låt väcker minnen, väcker snön minnen hos mig. Minnen om snöiga underbara turer, minnen om lyckliga kyliga stunder och framförallt känslan av att ”Jag är tillbaka”.

Jag hade helt glömt av det där. Jag som fallit så för het 30graderslöpning. Men nu inser jag. Kyliga, påpälsade moments är minst lika bra.. om inte bättre.

Så sky inte kylan och vintern, slasket och snömodden. Krama om den istället. Passa på att njuta av att få pälsa på dig, njuta av kaffet extra mycket efteråt och känna hur fantastiskt det ändå är med årstider.. och för gud skull, stanna inte inomhus! Det är ju utomhus som endorfinerna finns ;) 

Shit jag älskar vinterlöpningen också med andra ord. Den är bara otrolig. Världen var vit när jag kom tillbaka till löpningen, så en vit värld är perfekt. Vilka fina stunder vi ska ha i vinter; jag, vintern och löpningen.

Vinter eller sommar, eller både också?