Jag har ibland förmågan att inte stanna. Att inte kunna stanna. Men jag har också förmågan att stanna ibland. Rent impulsmässigt.

Jag blev ju som nämnt besegrad av vädret imorse. Vände och somnade om.

Väl på jobbet hade jag ju plockat med mig grejer för hemlöpning. Missade att lägga ner både sporttopp och underställströja. WTF?!

Liftade med kollega hem. Tidspress. Bytte om. Lite grinig.

Ute och joggade på stället. Noll motivation. Segt. Trötta, slitna ben.

Stannade. Gick hem.

5km. Knappt man byter om för 5km längre. Men så. 5km blev det. Ett sådant där pass man egentligen skulle ha skitit i.

Oh well. Gjort är gjort. Jag är glad för att jag stannade och tog mig hem. Glad för att jag inte har löparmonster som förr i livet som sa åt mig att man inte fick stanna. Nuförtiden får man stanna när-fan-man-vill.

Så i och med att jag stannar när-fan-jag-vill betyder det också att jag springer just-fan-när-jag-vill.

Viljan är allt. Löparglädjen likaså. Utan den kan man vara utan.

Oroa er inte. Jag fyller på med glädje ikväll och så är jag fit for fight imorn igen.