Anna meddelade igår att tredje veckan efter en riktig urladdning är värst. Bra tänkte jag, för såhär seg har jag väl aldrig varit?
Jag kommer inte upp ur sängen, har ingen överskottsenergi och känner mig allmänt trött. Hoppas det är 3:e-veckan-syndromet.
Dessutom känner jag mig för första gången nervös inför stundande 50km terräng på lördag. Med ett skönt rogivande tankesätt har jag tagit det hela med en klackspark. 50km terräng – jag fixar! Nu är jag däremot inte lika säker på det, men en sak är i alla fall solklar – och det är att jag kommer ta det bananlugnt. Som det känns nu så springer jag snabbt igen i september.. (lite överdrivet möjligtvis.. ;)
Men men, ni hör att man är lite efterklok och dumdristig samtidigt. Jag beundrar människor med balans i träning-vila-spektaklet.
Men man lär så länge man lever. Det ska ju bli sommar på lördag igen! Fantastico!
Har problem med balansen med. Jag är en allt eller inget tjej..men nu när man tränar och joggar/promenerar måste man tvinga sig att ta 1-2dagars pauser per vecka att kroppen får återhämta sig på bästa sätt.
Jag har idag viljan att gå och ta en promenad och joggning…men måååste vila…men yes imorn får jag yey=)
Läste precis att om man vilar upp sig så får man bättre resultat av sin träning för kroppen måste få vila ibland. Det vet du nog med. Det hjälper mig att vila när jag tänker att det blir bättre resultat=)
Massa Krraaaamar till dig
Maria
Jag klickade in på denna blogg av ”misstag” men av någon konstig anledning har jag fastnat här haha. Konstigt för att jag tycker springa är något av det mest ångestladdade som finns. Men jag blir otroligt inspirerad av dig och det är roligt att följa dina framsteg och motgångar. Om du ville veta liksom ;) kraaaaam