Ja, jag undrar wtf? What the fuck?

Jag var sliten igår. Jag var sliten i morse. Jag var sliten på jobbet. Jag klagade på lunchtimmen ”Jag behöver semester från allt; jobbet, träningen, relationer, flytt m.m…”

Hade råkat nämna för Thomas att jag planerade snabbdistans för onsdagskvällen. Tack och lov hade han aldrig hört av sig och meddelat att han hängde på, så jag planerade istället in ett riktigt piano-pass. Lugnt som tusan. Men så, där vid 17tiden kommer ett sms ”När, var, hur?”

Skit också!

Fast samtidigt var det som att jag vaknade till. Kanske fanns det kraft ändå? Jag bestämde mig för att köra men meddelade att den ursprungliga planen i 4tempo hade ändrats till 4.30. Funkade fint för Thomas så vi bestämde träff vid gröna stugan.

Jag joggade bort till Sumpan i mina nya snygga svarta nike-shorts (55kr på rea!!!!).

Vi hade alldeles för mycket att snacka om jag och Thomas; triatlon (som vi både vill satsa lite på), Mariehäll (där Thomas bor och dit jag vill flytta), tomtelöpet (som ni kommer att få höra mer om) samt vår underbara Visinsgö-helg (ultraloppet för ett par veckor sedan). Så vi pratade. och pratade. Pratade även under snabbdistansen.

Vi drog igång och sa att vi skulle känna oss för. Benen gick förvånansvärt bra och första klockades på 4.04. Vi pratade vidare. Jag kämpade på men det kändes liksom enkelt. Var kom energin ifrån? Distraherades av diskussionen tror jag, fastän vi låg på ansträngande nivå så fick vi hela tiden fram lite meningar här och var. Klockade km nr 2 på 4.06 och vi bestämde gemensamt att vi skulle ta en långsammare tredje kilometer.

Efter att den 3:e klockats på 4.19 upphörde snacket. Nu skulle vi fokusera lite mera. Tempot var ju bra och energin fanns i kroppen. Näst sista klockade på 4.02 och jag anade att det ändå skulle gå riktigt snabbt det här.

Sedan fick jag kämpa. Men ändå inte. Eller jo. Eller det är svårt att minnas egentligen nu i efterhand. Jag var ganska slut men absolut inte slutkörd. Det känns inte som att jag tryckte på lika hårt som förra veckans 5:a (som gick på 20.45). Finalkilometern klockades till slut på 4.03 och det sjukaste var ett faktum.

5km på 20.35?! Trött som fan innan. Prat under tiden?!

Jag fattade ingenting. Thomas och jag slogs av hur starka vi var. Haha vilken skön känsla. Thomas hade dessutom ökat sista och tagit ett par sekunder mer än mig, men det unnar jag honom. Jag är bara så glad såhär i efterhand att han hörde av sig. Annars hade det inte blivit något åka av.

Vi joggade en liten extrarunda och pratade lite ytterligare innan jag vek av hemåt.

Innan:

Efter:

Dagens pass i siffror:

Uppvärmning 3,5km, 19.56, tempo 5.42, puls 146

Snabbdistans 5km, 20.35, tempo 4.07 (!!), puls 190

Nedvarning 6,5km, 39.08, tempo 6.01, puls 156

Jag vet inte om det var mina snygga fina byxor, sällskapet eller dextrosolen; men någonting hjälpte mig framåt. Kanske en kombination av dem alla tre. Nu siktar jag på ett välförtjänt nytt milPB. Jäklar så sugen jag är på att bara explodera på en miltävling på riktigt. Ingenting kan hindra mig från sub42.48.

Tack för ikväll Thomas!!