Vad kul att alla nappade på det tidigare inlägget! Fortsätt ösa in, så sammanställer jag imorn. Kul kul!

Nu ska jag berätta om min knäppa morgon. Jag vaknar hyfsat utvilad klockan 06 (jag vet, förvånad själv). Tanken slår mig att man kanske ”skulle springa till jobbet idag igen?” och när den tanken väl har slagits…. ja… då blir det svårt att ligga kvar i sängen.

Jag tar mig upp, undrar om jag är sinnesrubbad, och kollar ut i den becksvarta morgonen. Tar på mig löparkläderna. Känner lite halvpirr i magen inför löpningen. Morgonlöpning igen, skoj ju. Hinner övertyga mig själv om att det här är kul, och står redo vid portdörren halv sju.

SPÖREGN.

Ojdå? När var det pendeln gick?

Inser att det värsta som kan hända är att jag blir blöt i håret och mascaran rinner. – Inser att jag inte bryr mig ett skvatt om det. Tar mig ut.

Trippar fram i regnet.

Kroppen ”Jaha, nu är vi här igen. Du fattar att vi hade sluppit detta om du bara varit lite mer som andra, och typ sovit vid den här tiden…Varför?!”

Knoppen ”Jo jag vet…varför..jo för att jag kan. Du vet, bara för – att – jag – kan.”

ja gott folk. Bara för att jag kan. Det räcker som argument. Dessutom kände mig mig snart rätt så cool som kom lufsandes där i regnet på morgonen, man känner sig ju alltid 50% tuffare när man springer i regn.

Lunkade framåt min timma till jobbet, och vet ni vad – det stämde. Det värsta som hände var att håret blev blött, och mascaran rann! Man kan ha det sämre med andra ord. Grått, regnigt och trist var det ute även denna morgon, så jag får väl fortsätta kämpa tills jag får den där vackra soluppgången.. Bra att ha ett mål liksom..

Ikväll ska jag faktiskt ut och springa igen (lite intensivt just nu med andra ord) men det blir bara ännu ett enkelt distanspass. Denna gång i underbart sällskap med Tessan! jippi! Som en fikapaus, fast i löpspåret. Längtar redan nu!

Ska bara boosta med ännu mer mat innan dess.

Hare gött!