Livet är gott och distanspassen är numera 2mila-långa! Som Baloo sa ”Utan beessväääär!”

Mötte upp min partner in crime, Therese, som efter 3 veckors exil i Argentinga ÄNTLIGEN skulle få känna på modden igen. Stackarn, men ändå, hon har haft det gott – hon var ju t.o.m. solbränd!

Vi hade bestämt ett ”lets catch up” pass tillsammans och som vanligt så blev det som en fika i löparskor. Samtalsämnena haglade medans vi passerade Norrmälarstrand, City, tog en sväng runt Blasieholmen (som det heter?), gamla stan, slussen och Södra Mälarstrand. Då hade jag runt 12km i benen när vi svängde av mot Hornstull och Tessans hoods.

Visst hade jag kunnat vända och jogga tillbaka mot mina grejer borta i city, men tanken var ”hm.. bara 12km..nänänä…” så jag hängde på min partner in crime längst med Årstaviken bort till Skanstull. Kram och hejdå och vände skutan. Tack för passet vännen!

Allt hade gått som en dans och jag hade bara njutit av löpningen tillsammans med kompisen min. Men när jag vände slog motvinden på, det var kallt, jag blev helt plötsligt trött, hade glömt ipod:en hemma så helt utan musik, den vackra vinternatten blev mörk och kal och modden gjorde sig rejält påmind. WTF?!

Kalkylerade i huvudet. Okej. Hade 5km kvar. 5km liksom, det är ju ingenting för mig, vad är problemet?

Så jag ökade takten istället. Försökte tänka att det måste vara lite tufft om man ska förbättras. Jag som bara ville mysjogga.

Tempoökningen funkade perfekt och snart njöt jag av löpningen och farten. Fart! Vad händer? Kanske, kanske känner kroppen att ett nytt år är på gång, kanske känner kroppen av att det ska börjas intervallas snart? Kanske. Vem vet?

Mosade på länsgt med Årstaviken tillbaka, upp och ner över Västerbron och längst med NorrMälarstrand. En sista rusch och en halvmara var gjord. Ett distanspass nuförtiden. Done is done.

Kvällen var helt plötsligt vacker igen, och Stockholm visade sig från sin vackra sida. Så det kan gå :)

Fler som slirat på modden?